Lydias ögon lyste.
Den gamle reste sig ocih gick fram till ett skåp, ur hvilket han framtog en nyckelknippa.
"Se der, Lydia, fullborda ditt verk, gå att öppna tornets jerndörr, numro tre, och släpp honom ut. Huru det än må vara, så är du en rask flicka ändå, och jag är din far."
Men Lydia stod tyst och blek framför sin far.
"Hvad felas dig, flicka?" frågade gubben.
"Jag", sade Lydia, "öppnar icke hans dörr, jag är rädd att möta hans blick."
"Men han skall fråga efter dig", sade gubben brydd, "du är ju den enda som samtalat med honom under dessa tre långa år. Följ åtminstone med. Se, jag kan icke tillräckligt ryska och min franska har jag glömt… blif min tolk."
Behöfde väl fadern be sin dotter om en sådan tjenst?
Lydia lydde.
Soldaten skyldrade, den rostiga nyckeln gnisslade i det gamla låset; tungt vreds dörren om i sina oslitna gångjern och dagern föll in. Guds fria klara solljus strömmade in i den hemska hålan.