Lydia stod några steg bakom sin fader, hvilken sjelf darrade af sinnesrörelse.
"Namnlöse fånge", började gubben på ryska.
Då reste sig en hög gestalt från den ena sidan af cellen. Han reste sig bokstafligen från marken.
"Hvad behagas?" sade fången stolt.
"Lydia, säg honom att han är fri."
"Monseigneur", sade vår fröken, med dallrande stämma, "monseigneur, ni är fri."
"Fri", svarade den fallne storheten, "jag är icke fri, jag kan aldrig bli fri. Säg", fortfor han efter ett kort uppehåll: "är det icke frisk luft som strömmar in till mig?"
"Lydia, läs upp hans majestät kejsarens bref för… 'herr namnlös'."
"Lydia", sade fången tankfullt och lyfte sin fina, hvita hand, den icke ens fängelseluften kunnat förderfva, upp till sin bleka panna. "Lydia vore det möjligen du, min hugsvalande engel? O nej! frihet och Lydia äro för mycket på en gång; det är åter igen blott en dröm. Vik ifrån mig frestare! De tala om frihet och allt omkring mig är mörkt… det är en lögn, en äkta kejserlig lögn."
Då började en sakta stämma uppläsa ett bref på franska språket. Det var icke långt och åhörarne, utom den namnlöse och den bleka föreläserskan förstodo det icke. Då läsningen slutats, gick den namnlöse några steg framåt och stod nu i dörren till sin cell.