"Ja, jag känner Nikolai nåd… Jag känner den… men Gud vare lofvad ändå, ty Lydia, det är du som bringat mig denna helsning… men hvar är du… kunna vi icke gå längre fram i dagern… jag ser inte… Lydia, — förlåt, er hand, min fröken, om jag får be", sade främlingen artigt och med höfviskt skick. Och den bleknande Lydia räckte honom sin hand.
"Lydia, ser ni mig?" frågade den befriade fången.
"Ja, herre", svarade vår väninna nästan skyggt.
"Så besynnerligt!" återtog fången, "jag ser icke dig… ah!" och han strök med den afmagrade handen öfver ögonen, "jag är blind."
Hans hand nedföll omedvetet på Lydias skuldra.
Flickan nedsjönk på sina knän och en het ström af tårar lättade den unga qvinnans bröst. Hennes panna sjönk emot den "namnlöses" knä.
Den gamle veteranen från Lappos och Alavos dagar vände sig bort.
"Durak! (lurk!)" röt han till soldaten, som stod bredvid honom och räckte i samma ögonblick handen åt den öfver en sådan förtrolighet förskräckta ryssen, men besinnande sig, tillade han: "för upp fröken till hennes rum… och… och fången upp till mig."
Men Marie var till hands och tog vård om sin fröken och gubben
Eberhardt sjelf ledde den blinde fången upp till sin våning.
11.