Nu började ett egendomligt lif för vår lilla borgfröken. Hon hade nästan afbrutit allt umgänge med sina fordna bekanta och lefde blott och bart för den olycklige namnlöse. Det är möjligt att menniskorna der nere i staden mumlade ett och annat mindre förmånligt om ett så besynnerligt lefnadssätt för en ung flicka; men tiden utjemnar nästan allt och ehuru Lydias rykte icke vann något med tiden, så vann likväl bärarinnan af detta rykte den fördelen att hon sjelf nästan var glömd. Det var så vanligt att få se henne promenera med den blinde fången, visserligen arm i arm eller ännu oftare hand i hand, ty hon vägledde ju honom, att man slutligen icke mera gaf mycket akt derpå. Man visste att Lydia var den blindes föreläserska, att öfversten låtit komma en packe franska och tyska böcker från Helsingfors, men man visste också sqvallervägen att den gamle militären, hvilken i förbigående nämndt blifvit sjuklig på senare tider, nästan alltid gjorde sin dotter och den namnlöse sällskap. Hvem denne sistnämnde var, det fick man aldrig riktigt reda på. Han uppträdde dock någongång vid tillställningar hos öfversten, ja, till och med vid sådana ute i staden och visade sig då ha ett lätt, nästan skämtsamt, fint ironiskt lynne samt behandlade de goda Kexholmarne ganska kamratlikt. [Faktiskt.]
Men en dag hände att den gamle öfverste von Eberhardt samlades till sina fäder. Det hör icke till vår berättelse att skildra Lydias sorg; hon var nu både fader- och moderlös; nog af, kort derpå flyttade Lydia in till staden. För att ha tillräcklig sysselsättning försökte hon inrätta en skola för unga flickor, men företaget hade blott en lam framgång. De goda Kexholmarne vågade icke anförtro sina hulda döttrars uppfostran åt ett ogift fruntimmer, om hvilket man visste att hon hvarje morgon spatserade upp till fästningen för att der afhemta en namnlös blind fånge, samt med honom företaga en timmes promenad.
Förtalet växte då den namnlöse insjuknade oeh Lydia började tillbringa flera timmar vid hans sjukbädd.
Stackars unga flicka! Bildad, vacker och icke så litet liffull, som derföre var på väg att förlora sitt goda namn och rykte emedan hon föredragit den platoniska böjelsen för en intelligent och olycklig man framför ett äktenskap med Hugo Forstadius, hvars enda framstående egenskap var att han ansågs för en af ortens skickligaste hästhandlare och som städse utströmmade en lukt af stall, den han i icke ringa mån sökt krydda med den fina parfymen af sitt hemma brända, starka, allmänt välkända bränvin, i hvars konsumtion han dock personligen skall ha deltagit ännu flitigare än i dess tillverkning.
Men då vi nu en gång uppfört denna figur på tapeten, kunna vi, för att låta den historiska delen af vår berättelse vederfaras dess rätt, gerna vid detta tillfälle egna några slutord åt den hedersmannens enkla öde. Vi få tillika den fördelen att på samma gång igenfinna vår lilla väninna, den snälla Marie. Förhållandet emellan fångvaktarens raska dotter och vår romantiska borgfröken hade förblifvit det vänligaste. Men sedan fången sluppit ur sin cell hade en stor del af beröringspunkterna emellan Lydia och Marie upphört. Måhända tänkte den senare också i sitt enkla sinne ungefär så här:
"Ja, ja, min fröken har nu fått en ny beundrare igen, men jag stackars toka, jag har för alltid uppoffrat min!"
Ah! sådana tankar äro sorgliga för unga flickor.
Men en dag, några veckor efter Lydias flyttning från slottet, knackade det sakta på dörren till Maries lilla kammare, och in steg ingen annan än herr Hugo Forstadius sjelf.
Marie blef blossande röd. Hos mindre utbildade qvinnonaturer drifs vid häftiga sinnesrörelser bloden upp åt hufvudet, de blekna icke så ofta som mera förfinade organismer.
"Ja, nu är hon borta från det här gamla stenröset och nu är jag här igen", utbrast herr Hugo, "goddag, min Marie."