Marie neg.
"Hör på, mamsell Marie lilla, jag går alltid rakt på saken. Vill du bli min hustru?"
En outsägligt angenäm känsla genomströmmade den unga flickans hela väsende. Hon torde möjligen ha älskat Hugo, och hennes hjertas tysta, i alla fall blott halfmedvetna bön var ju nu tillfredställd. Och dock var det, ehuru jemväl omedvetet, en glädje af annat slag som i främsta rummet lifvade henne i detta ögonblick. Det var glädjen deröfver att rättvisa vederfarits åt hennes, om vi få säga så, behof af lif som qvinna. Det var icke utsigten att få sina knappt vaknade sinnliga begär tillfredsställda, på dessa tänker qvinnan i allmänhet sällan i ett sådant ögonblick, nej, tvärtom, det som gladde den unga flickan var erkännandet af hennes värdighet att bli älskad, att bli en hustru, ett begrepp som för qvinnan har en alldeles annan och vida högre betydelse än äktenskapet har för mannen. Och detta är ju så naturligt betingadt af alla de lagar, på hvilka hela vårt slägtes hemlighetsfulla tillvaro beror.
Det unga parets bröllop firades inom tre veckor, ty Hugo var en handlingens, ej svärmeriets man. Och dermed är historien om Hugo och Marie slut.
* * * * *
De qvinliga känslor vi ofvanföre sökt skildra, väcktes aldrig till verkligt lif i Lydias bröst. Väl torde naturen i denna ädla uppenbarelse af det menskliga väsendet ha nedlagt samma sköna behof, samma ljufva längtan, men ödet ville det icke att den redan i knopp stående blomman någonsin skulle vecklas ut. Hon egde äfven, vår Lydia, i sin högre intelligens ett, ehuru nog kallt medel att svalka den svällande bloden i en tjugufemårig qvinnas ådror, hon egde i denna sin högre andlighet ett omedvetet medel att nedtysta de ljufva qvinliga behofvens mäktigt manande röst.
Lydia var icke rik, men hon var lyckligtvis oberoende. Tant Agneta, som jemväl gått till sina systrar derborta i den okända framtiden, hade testamenterat åt Lydia sin icke så obetydliga qvarlåtenskap och detta iståndsatte den unga qvinnan att följa sina ideala böjelser, hvilket numera blifvit ett riktigt behof för henne.
Lydias samtal med den högt bildade, snillrike fången hade gifvit hennes själ en hög lyftning. Så möjligtvis fursteson han var, så var dock, eget nog, Mirabeau hans politiska ideal och i allmänhet svällde hans ädla barm af 1789 års storartade idéer. Äfven det grymt misshandlade Polens öde intresserade honom djupt och dystra ord, hotfulla om han egt sin frihet, undföllo honom ofta.
Det var intet under att Lydia under inflytande af detta lif — hon och fången, som numera vår sängliggande sjuk, sammanträffade ju dagligen — skulle antaga många af hans idéer. Hon lågade i synnerhet för det ridderliga, olyckliga polska folket.
Då hon en dag, man skref då redan år 1830, satt vid den sjukes hufvudgärd och med sin fina, hvita hand stödde den olyckliges trötta hufvud, föreföll dem emellan följande karakteristiska samtal.