Då uppslog Lydia sina ögon och de bleknande kinderna purprades trots den lidna blodförlusten.
Furst Czartoryski hade sett mycket under sitt vexelrika lefnadslopp, men detta uppfyllde honom med en till beundran gränsande förvåning. Han upptog den älskliga gestalten och bar henne ett godt stycke väg till dess han råkade på två soldater, åt hvilka han öfverlemnade sin börda, den han noga öfvervakade.
* * * * *
Som bekant begaf sig fursten från Galizien till Paris. Han medförde sin sårade adjutant.
Någon tid senare, då han engång satt vid sin tillfrisknande älsklings sjukbädd i sin lilla våning i den stora verldsstaden, slog denna upp ögonen.
"Gud välsigne dig, min dotter" sade fursten glädtigt, "och hvilket namn får jag nu ge dig?"
"Jag heter Lydia von Eberhardt", ljöd det blyga svaret.
"Då skall du", sade fursten faderligt ömt, "hädanefter vara min dotter, min Lydia; ännu kan gamle Czartoryski trots alla förluster försörja en qvinna, som blödt för hans arma sönderslitna fädernesland."