"Hör på, Bengt", sade jag slutligen, "tycker du om den der Kallista?"
"Ja visst, men jag får henne aldrig."
"Hvarför det då?"
"Emedan far ej går in derpå."
"Men hon har ju räddat hans lif, ja nästan ännu mer."
"Ja visst", blef svaret, "och far säger, att han gerna vill föda henne till döddar och det för intet, men se ärfva hans egodelar det behöfver hon icke. Hon är fattig och hon har också ett så underligt namn."
"Jaså, tycker du det? Hvad voro hennes föräldrar?"
"Fattigt backstugofolk, säges det, men på sätt och vis är hon prostens i Jomala fosterbarn, ty prosten upptog henne som litet barn i sitt hus och der har hon lärt sig läsa och skrifva som en hel magister."
"Hon tjenar väl ännu hos er?" frågade jag vidare.
"Tjena? — nej! Hon bor hos oss och arbetar dugligt, och rask är flickan, det vet enhvar i hela Jomala socken, för si hon räddade en gång icke mindre än fyra fullväxta karlar, af hvilka jag var en."