Här afbröt en djup suck berättarens svada.
"He du, Bengt", afbröt Falkens Erik sin berättelses tråd, "pusta du måttligt, pojke, och drick mer, så ger du funderingarna på båten."
Jag började få en liten inblick i unga Bengts hjertehistoria och äfven den unga flickan började intressera mig.
"Nåväl", fortfor Falkens Erik, efter att hafva begagnat uppehållet för att brygga sig ett nytt glas toddy och smutta derpå. "Tolken och jag gingo vår väg. Hvad de två ungdomarne sade hvarandra kan jag ej begripa, men då jag åter om en stund sökte upp Kallista var hon allena och visserligen icke lugn men alls icke ledsen heller och helsade på mig med en så rolig min att jag — ha, ha, ha, — kom att tänka på hustru mins ögonkast när hon var fästmö i tiden. Nu talte flickan åter vid mig och föreställde mig icke blott det orätta, utan äfven det farliga i mitt förehafvande och föreslog att vi skulle rymma. Jag ansåg förslaget omöjligt att utföra, men hon sade likväl att det skulle lyckas. — Vi hade nu passerat Nyhamn och gingo till ankars i skären vid Ledsunds båk. Jag fick mig en dugtig 'nattfösare' och öfverlemnades att roa mig på egen hand. Men ehuru jag var trött, kunde jag i följd af oro, och liksom samvetsqval också, icke sofva, utan satt och vakade i en vrå på däck. Småningom blef däcket folktomare och mörkret tilltog, ty himlen var mulen och det regnade smått. Tiden gick trögt för mig; jag satt ensam nu i mina sorgliga tankar, då vid pass tolftiden på natten det hände sig att någon sakta rörde vid min axel och hviskade:
"'Kom, Falkens Erik, allt är färdigt, följ mig, men gå sakta — i strumpfötterna, jag bär edra stöflor', och hon, ty det var Kallista, aftog mina skoplagg utan krus. Ingen bemärkte oss. Som en skugga sväfvade den unga flickan framför mig och utan att veta huru och hvarföre följde jag henne. Hon bad mig raskt klifva ner i båten, jag gjorde så, mer död än lefvande af ängslan, och hon nästan kastade sig efter, afskar med sin knif linan, och stötte ifrån. Men nu ska' ni tro att det blef allarm på 'Magasinet'.
"Inom några ögonblick öppnades en lucka och åter tittade ett af de der otäcka malmögonen emot oss. Samtidigt glänste flera gevärspipor genom natten och i riktning mot oss. Men nu kommer det bästa. Kallista, som i början fattat årorna, gaf dem nu åt mig och bad mig ro. Hon sjelf stälde sig rak lång i båtens akterstäf med ansigtet åt fartyget. Gevärspiporna sänktes för den hurtiga flickan; ty kulorna hade icke kunnat träffa mig, emedan hennes gestalt skyddade mig — och qvinnor lära engelsmännen icke pläga skjuta i krig. I dess ställe lades en slup ut, som skulle förfölja oss. Men snart hördes den unga kadettens röst öfver alla andra — jag kommer nog ihog den — och slupen vände om. 'Farewell, my Kallista,' ljöd det öfver vågen — och ned sjönk flickan på bottnen i min båt. Jag rodde allt hvad krafterna medgåfvo — jag hade, skam till sågandes, återigen glömt flickan, som likväl räddat mig från fångenskap och kanske död. Hon måtte ha varit sanslös då hon nedsjönk i båtbottnen, ty när hon om en stund rörde på sig, frågade hon hvar hon var. Jag hvilade på årorna, pustade och sade att vi ju voro stadda på flykt. 'Ack ja, ja, låt oss ro', utropade hon och ville taga årorna af mig, men se det lät jag icke ske. Jag lade min kavaj under henne och lät flickungen lägga sig."
Falkens Erik gjorde här ett uppehåll och fortfor sedan med lägre röst: "Efteråt hörde vi att den unge engelske kadetten, som skall varit en mycket förnäm mans son och en modig gosse, ännu samma sommar stupat vid ett anfall på Wiborg. — Kallista", tillade han nästan vekt, "har ett porträtt af honom, som han gaf henne den der förfärliga natten, då vi flydde från skeppet. Flickan, som annars är bra nog, har sedan dess varit liksom 'drömmande' eller hvad jag ska' kalla det."
En suck framträngde åter ur djupet af Bengts hjerta. Fadren blickade strängt på honom, men sade intet. Jag försjönk i drömmerier.
Man säger att allmogen ej har finare känslor, att kärleken hos dem är antingen idel sinnlighet eller att den alldeles icke förefinnes och att de flesta äktenskap ingås af beräkning. Detta senare må till en del ega sin riktighet. Men är det då bättre beställt med de s.k. bättre stånden? Jag tror det icke. Men hvad jag tror är, att känslan hos den obildade, jag vill hellre säga obeläste, är lika sann och lika djup, som hos den bildade, men hon uttalar sig i enklare former. Bondflickan förstår icke att svärma, åtminstone icke att kläda sina svärmerier i ord och bild, men hon älskar lika varmt för det. Hennes känsla är visserligen mindre estetisk, men den är lika naturlig för det och månne icke detta i grunden är hufvudsaken ändå? — Jag hade nu här hört en den mest romantiska berättelse ur verkligheten. En fattig flicka räddar undan straff, måhända död, en man, som icke vill ge henne sin sons hand, ehuru de unga älska hvarandra — romantiskt nog för en ålandsflicka.
Falkens Erik och den gamle sjöbussen lade sig till hvila efter att ha tillsagt Bengt att se efter rodret, hvilket knappast behöfdes, ty det var fullkomlig stiltje. Bengt och jag sutto stilla en god stund. Jag vill här nämna att jag är målare och att denna tysta nattscen på hafvet hade någonting mycket anslående för mig. Jag gjorde på sätt och vis studier och det under inflytande af den egendomliga stämning, i hvilken Falkens Eriks berättelse hade försatt mig.