Officern såg förvånad på henne, rörde lätt vid hatten och sade åter något åt tolken, som förgäfves befallde flickan att ge sig af. Flicksnärtan svarade icke ens på dessa uppmaningar, hon neg för löjtnanten och bad att få tala vid mig en stund allena. Tolken öfversatte frågan. Svaret utföll jakande och vi gingo något afsides.
'Falkens Erik är på dåliga vägar', sade flickan.
Jag ville bli morsk jag, och bad henne dra åt hin, men hon såg så bekymrad ut och sade: 'Husbond' får ej stanna qvar här — nog kan jag gissa hvad husbond' här vill göra, men det är orätt, kom bort med mig'. — "Lättare sagdt än gjordt", svarade jag. "De hålla mig qvar med våld, må du veta."
Nu kallades jag bort och som tolken behöfdes för att samtala med mig, glömdes, såsom det tycktes, alldeles Kallista.
Efter en timme, vi voro då i öppna sjön igen och styrde kurs på Nyhamns bak, sade tolken till mig, att jag nu skulle göra mig af med flickpåhänget, ty det var hög tid.
Men hvar var Kallista? Jag såg henne platt icke och tolken visste det ej heller. Ändtligen fick han reda på att hon gått förut, men vidare visste ingen något om henne. Då vi kommit fram, för om fockmasten, sågo vi henne sittande bakom en upprullad tross med hufvudet stödt mot handen. Hon var mycket blek, blekare än vanligt.
"Kallista", sade jag, "den herrn säger att du skall gifva dig af till land igen".
"Jag far icke utan husbond" — var hennes bestämda svar.
Vi försökte att öfvertala henne, men förgäfves. Då kom der drifvande en sådander ung kadettherre, stannade hos oss och betraktade flickan.
'En vacker flicka', sade han, och se det förstod också jag. Han talade nu vid tolken och denne vände sig slutligen till Kallista och uppmanade henne åter att resa af. 'Det blir qväll', säger unge herrn här, tillade han, 'och då får du svårt att hitta hem och vägen blir allt längre och längre.' — "Ja, ge dig i väg, goda Kallista", bad också jag. — "Fan vet hvad som nu passerade eller om någonting passerade alls, men visst är, att flickan och kadetten sågo en stund på hvarandra, hvarpå den unge herrn befallde oss gå vår väg och lemna flickan i ro. Han såg precis ut som en vingskjuten hök, så hjertängsligt såg han på flickan och hon — ta mig ryssen — såg ut som en hel bys nattvardsungdom tillsammans, så rörande — och jag tror deras ögon tårades."