Detta hviskade tolken till mig och jag blef igen så der underlig till sinnes. Det frågade likväl ingen efter, utan jag fördes upp på däck. Skeppet gjordes klart till affärd och signaler vexlades med ett par andra fartyg. Det var visst vi som skulle börja trallen. — Jag fördes fram till rormannen. Uff, så jag var underlig till mods. "Tänk om ryssdjeflarne skjuta ihjel mig när det blir nappatag af", tänkte jag, "eller om de få reda på allt det här, ifall jag åter kommer i land." Tolken gjorde mig några frågor, dem jag besvarade och fartyget begynte sin kurs mot sydost.
"Hur länge skall jag vara här ombord?" frågade jag tolken.
Officern befallde mig tiga.
Du hördes med ens något oväsen vid babordsrelingen förut — och "hast du mir gesehn", den unga Kallista hoppar upp på däck. Jag blef så jämmerligt förlägen att jag glömde svara på flera af officerens frågor, hvarför han blef otålig.
'Hvad går åt karlen?' frågade han visst flera gånger.
"Flickan der", svarade jag stammande, "jag hade glömt henne."
'Jag trodde du var allena', sade officeren. 'Men hvad mera — vi skicka flickan i land igen och du blir här.'
"Hon förråder mig", pustade jag.
'Hvad rör det mig?' sade officeren kallt, och vändande sig till tolken yttrade han något som lät som "skjutsa bort henne".
Men Kallista lät icke skjutsa bort sig, den ungen, hon kom raskt fram till mig, var alldeles icke förlägen och, besynnerligt nog, gåfvo alla sjömännen plats för henne att segla fram i rätt kurs på mig.