"Ja vasserratri, så god som någon annan."
'Och du känner farleden till Bomarsund?'
"Nej, jag är ej från den trakten."
'Men du har varit der?'
"Ja, landvägen, höga herr officer", sade jag samt började ömsom svettas och frysa af förskräckelse.
'Stewart, ge karlen der en dugtig kognak', befallde officern — och se det öfversatte den satans tolken också fast den saken talte för sig sjelf — och med kognaken for djefvulen i mig.
"Tack", sa' jag och grinade emot officern.
'Nå, huru är det nu med farleden till Bomarsund?' frågade han och lade fem guldmynt på bordet bredvid sig. 'Du slipper icke för tomma ord — ut med sanningen, känner du vägen?'
"Jag lärde af far min att aldrig ljuga", sade jag, "Åhjo, nog tror jag att om de der guldpluringarne hitta vägen till mig, så nog hittar jag vägen till Bomarsund och jag känner alla klippor och grund med."
'Signalera', ropade officern till kapten Jäfvelson på Härregrant
(Yelwerton på "Arrogant"), att vi fått en lots ombord.'