Det är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till härkomst och lynne — på Åland talar nämligen ingen menniska finska utom en och annan herreman — äro de dock trots sin likhet i seder och bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många afseenden. Jag var som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som äkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så fremmande. De älska icke finnarne, men väl Finland, de hata "ryssen", men icke Ryssland, ty "der sälja vi vår strömming bäst". De älska svenskarne, men gå illa åt Sverige, som "lemnat dem åt ryssen", och som — hine illae lacrimae — lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm. De äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men taga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Af dessa finnas dock icke så få och några gå till och med på Medelhafvet. De äro pratsamma och särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något sväfvande i sin moral vis à vis tullstadgarne. Qvinnorna äro snygga, litet lätta på foten kanske, det för det lifliga sjölynnet med sig, men de äro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga fiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med männen. Vackra äro de i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar och glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock äfven här, och då oftast af en öfverraskande egendomlighet. Ett utmärkande drag för Åland är, att der finnas högst få så kallade herremän och nästan inga herregårdar. Folket är i följd deraf ganska frimodigt.
Men — jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också följande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagdt såsom man tror, af sjelfva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så få af krigisk och några till och med af ärofull natur. Det har ofta bytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt, men hvad det än var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock varit "residens" för höfdingar af alla möjliga slag och det skall hafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu är det en sorglig ruin.
Det var en förtjusande vacker vårmorgon, i hvars belysning jag första gången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne i den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor och mossa framdrömde i ostördt lugn sitt lilla lif på de åldriga murarne.
Det ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som ruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk krafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga föreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya lifvets uppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens verld; eller ligger det i menniskolynnet en afgjord böjelse för betraktande af alltings förgänglighet, en sannt ödmjuk verldsåskådning; eller är det ett förloradt och grusadt paradis, som vår inbillning skådar i ruinerna af fordomtima skönhet och glans? Hvad vet jag? Äfven en tarflig målare kan anslås af hvarje skönt och tankerikt ämne, ehuru förmågan, att riktigt själfullt delgifva åt andra de ofta underbart ljufva och storartade intrycken, blott är förunnadt få. "Många äro kallade men få äro utvalde". Det är icke allom gifvet att såsom Washington Irving genomlefva drömmar i Alhambras salar, drömmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen sköna bilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och efterverld. Men drömsagor ha äfven andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på andra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda en jemförelse med Alhambradikten. Det oaktadt är det tillåtet för hvarje fogel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till ursäkt, för det jag vågat mig in på ruinernas område.
Jag trädde inom det gamla slottets murar med nästan högstämda känslor. Läget är vackert och utsigten från borgens fönster af intagande behag; den är nämligen nästan kringfluten af vatten och var det fordom sannolikt alldeles. På andra sidan fjärdarne och sunden höja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna stränder. Det måtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu är det en snabbt förvittrande, men ännu storartad ruin, hvars snara förfall till blott ett stenrös ingen bryr sig om att uppehålla. Hvartill tjena väl också de gamla svenska minnesmärkena — i det eröfrade landet! Jag gick långsamt igenom den första gården och inträdde på den andra, omkring hvilken, enligt förmodan, de förnämligaste boningsrummen varit belägna. Mina tankar irrade långt tillbaka till Kastelholms glänsande period, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och ännu längre tillbaka i Ålands historia.
Jag fäste i början ringa uppmärksamhet dervid, att jag icke tycktes vara allena. En qvinnogestalt satt nämligen tyst och stilla på en af de nedrasade stenarne, med hufvudet lutadt mot den grånade muren. Då jag inträdde på den fordom så glädjefulla borggården, flögo hundratals skrämda kajor upp och jag blef smått häpen vid det buller de åstadkommo. Det lät som ett hån öfver all mensklig storhet, Den tysta qvinnan satt qvar på sin plats, utan att röra sig. Jag betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna — henne beundrade jag icke då.
Då jag kom närmare såg jag att hon var skön, men jag var öfverväldigad af minnenas makt, och i en sådan sinnesförfattning steg till och med den teatraliska effekten af den ensamma qvinnans närvaro i ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i taflan för tillfället. Och dock skulle hon blifva något helt annat, än staffage, i taflan af mitt inre lif!
Då foglarne flögo upp, stannade jag, som sagdt, något, men jag måtte af naturen ha goda nerver, fy jag skrämdes icke af det obehagliga flaxandet och skränet, ljud, som äro lika väl kända, som afskydda af alla antiqvarier och besökare af gamla ruiner. Jag var en rask yngling, åtminstone ville jag vara det, och derföre klef jag efter en stund djerft fram bland högarne af grus och nedrasande stenar. Omedvetet ställde jag min väg fram till flickan, som sof, och sof tungt.
Hon var vacker som måhända den fagraste af Kastelholms forna borgfröknar varit och jag trodde ett ögonblick att jag hade en uppenbarelse från hädangångna tider framför mig eller måhända en fé. Men som hvarken féer eller fordomtima borgfröknar gå i åländsk bonddrägt, ty den fagra tärnan bar en sådan, och det till på köpet icke af allra finaste slag, så öfvertygades jag snart att hon var en menniska. Uppriktigt sagdt var jag rätt belåten med denna öfvertygelse, ty det undersköna slumrande föremålet stod ju mig såsom menniska andligen vida närmare. Kroppsligen stod jag henne nu så nära, att jag höll min hand på hennes axel. Hon var ganska blek. "Är hon död?", tänkte jag, men den tanken försvann lika hastigt, som den kommit, ty då jag vidrörde den unga slumrerskans skuldra, rörde hon sig litet och talade påtagligen under inflytelsen af en dröm: "Nej, herre, nej, ej ens i smyg en kyss. Ack, hvarför skulle jag trycka er hand igen? Hvad skall Bengt säga derom?"
Detta var då ett alldeles menskligt språk och till på köpet lät det som hade den bleka sköna redan förskaffat sig hvad det naiva bondspråket kallar en fästman, som misstyckte att hon gaf andra menniskor en handtryckning.