I min poetiska själ, sit venia verbo, började redan ett till sina orsaker outredt, svartsjukt hat till den der Bengt göra sig gällande. Tänk om detta vore Kallista — men nej, huru skulle denna sköna, nästan ljufva varelse kunna vara den raska rodderskan, den käcka simmerskan, den dugtiga arbeterskan? Det var ju omöjligt enligt alla för mig hittills gällande begrepp om qvinlighetens väsende — ehuru jag medger, att det just var hennes såkallade tvetydiga härkomst, som öfvertygade mig om att just denna underligt vackra flicka var Kallista.
Imellertid stod jag der försjunken i åskådningen af den undersköna flickan i den enkla drägten. Det ljusbruna håret hade lossnat ur sina långa flätor och böljade ner öfver den behagliga gestaltens former. Det var en medelstor gestalt med verkliga muskler, som tydde på kraft och obruten helsa, ehuru öfver det hela låg ett skimmer af vemod. Hon var nämligen, ehuru solbränd, dock mera blek än rödkindad. Ansigtets uttryck angaf stark viljekraft och jag började småningom förstå att den der flickan kunde känna sig stark att utföra hvad helst hon föresatte sig. Jag undrade på hurudana hennes ögon väl skulle vara? Voro de allvarliga, i harmoni med ansigtsuttrycket i öfrigt, eller voro de milda, svärmiska kanhända? Min önskan att se dem skulle snart gå i fullbordan, ty ehuru jag ej nändes väcka slumrerskan, hjelpte mig dock slumpen på ett å Kastelholm ganska vanligt sätt. En sten i muren, ofvanom den, mot hvilken flickan stödde sig, lossnade och började rulla. Väckt af bullret blickade jag upp — ett ögonblick till och stenen skulle träffat den vackra sofverskan. Att väcka henne var för sent — en rask handling blott kunde rädda henne — och inom ett ögonblick var den också utförd. Jag upplyftade den sköna i mina armar och ilade några steg undan. Stenen slog ned sekunden derpå, just på det ställe der flickan sutit.
Hon vaknade — sakta lät jag henne glida ur mina armar och nu stod hon framför mig — en tjusande, men egendomlig syn. Hon strök det yppiga håret ur pannan och betraktade mig med en förvånad blick. Detta uttryck af förvåning i det stora, sköna ögat gaf det allvarliga ansigtet ovillkorligen ett drag som gjorde situationen komisk, och detta förvirrade mig till den grad att jag glömde borttaga min ännu omkring flickans lif hvilande arm. Med en enkel rörelse och utan all tillgjordhet gjorde sig flickan imellertid fri från denna ställning. Hon höjde sina ögon åter upp till mig, och nu sågo de blott så innerligt goda ut.
"Tack, herre, för hjelpen", sade hon. "Jag hade annars visst blifvit träffad af stenen?"
"Ja!" stammade jag, smått förlägen.
I detsamma rodnade hon djupt, djupt öfver de halfblottade axlarne, böjde sig hastigt ned och upplyftade från marken ett litet fotografikort, som äfven bemärktes af min snabba blick.
Ett stygn kändes i mitt hjerta, jag visste nu allt — jo, det var
Kallista — och porträttet, det var den unge engelsmannes bild.
"Såg herrn hvad det var?" frågade flickan förvirrad.
Nu spelade svartsjukan på strängarne i min själ och jag svarade nästan i gäckande ton:
"Javisst, Kallista, det var den engelska kadettens porträtt."