"Ja visst, herre, om herrn vill. Prostens äro allt godt folk och mycket gästfria, men det blir icke alls väl om vi icke komma dit fram innan qvällsvarden."
Vi begåfvo oss af. Det var sannt, Kallista rodde bra, nästan allt för bra i mitt superestetiska tycke. Sedan vi rott öfver fjärden, förde ett stycke landsväg oss fram till prestgården.
Jag presenterade mig sjelf, blef ytterst vänligt mottagen och föreställdes för ett hos prosten församladt sällskap. Några grannar, häradsskrifvaren, länsmannen och andra hade nämligen infunnit sig på ett besök hos den vördige prosten. Te dracks och en toddy serverades. Kallista passade upp.
3.
Det gick frikostigt till i den åländska prostens hus och hans gäster visste minsann att pläga sig väl. Samtalet blef småningom ganska lifligt och föll, bland andra ämnen, äfven på den åländska allmogen och dess seder.
Kallista som just passerade genom rummet, tycktes ge den unge länsmannen anledning till följande utfall:
"De åländska qvinnorna äro förb— herrsjuka."
"Det har jag icke kunnat märka", genmälte jag.
"Åhjo men", återtog länsmannen med en min à la Don Juan. Han hade förut beklädt en landskansliststol i Åbo och ansåg sig derför vara en qvinnotjusare: "till exempel den der lilla ungen, som gick här genom rummet, är ett litet lättfärdigt stycke, man vet icke heller så noga hvems barn hon egentligen är — och", tillade han, "hennes namn i och för sig är redan alltför tillgjordt för att icke vara blott antaget."
"Den saken känner jag bättre", inföll prosten, "och jag ber bror icke vidare tala derom."