"Men huru verkställa en flykt?"
"Derfor har jag sörjt, snälla herre", sade Kallista med lugn ton. "En fjerdingsväg härifrån ha vi en segelbåt, och", tillade hon med lägre röst, "med den för jag herr Arthur till Bågskär, der möter oss Bengt och så ge vi oss i väg till svenska sidan."
"Men min hulda flicka", utbrast jag, "hvarför vågar du allt detta för mig?" Och jag fattade hennes hand. "Jag tror mig nog snart kunna reda mig här — jag skrifver till Stockholm, får ett pass och så är saken klar. Låtom oss afvakta hvad som kommer."
"Ack, herre! Men Falkens Erik då — och — och Bengt, som voro med om att hemta herrn hit, hur skall det gå med dem?"
Jag släppte flickans hand. Jag käude liksom en kall nattflägt slå emot min känsla och jag blef till och med på sätt och vis smått ledsen. Jag insåg nu alltför väl att Kallista endast ville undanskaffa mig såsom varande ett corpus delicti — och detta var allt bra litet smickrande. Stockholmssinnet vaknade åter hos mig och jag tyckte mig liksom förnärmad samt ansåg mig ha rättighet att hämnas en liden förödmjukelse. Så underlig är ibland den moderna verldsåskådningen hos fashionabla unga män.
"Hvad angå mig Falkens Erik och Bengt", sade jag vresigt, "de må sköta sig sjelfva, jag sköter mig."
Kallista tycktes icke fatta fulla betydelsen af dessa egoistiska ord.
"Ser herrn, om herrn är borta, ha de intet vittne om kaffebalarne — det är hemligheten. — Nog kan jag gissa att herrn snart reder sig, men för de andra blir det icke så lätt och det är dock för herrns skull de nu kommit i bryderi, ty om herrn ej retat länsman skulle han aldrig ha tänkt på Falkens Erik."
Jag skämdes som en gosse i skamvrån. Det tycktes mig ligga någonting särdeles högsinnadt deruti, att flickan alldeles icke tänkte på att det var hennes heder jag försvarat. Att taga sanningens och oskuldens parti var ju blott en naturlig pligt. — De andra vittnena, Bengt och den gamle sjömannen, Eriks morbror, voro jäfviga. Jag var således den ende som kunde vittna i saken, såväl hvad kaffebalarne vidkom som ock rörande min egen öfverfart.
"Jag kommer", utropade jag derför plötsligt, "kom, kom, Kallista och förlåt mig, — du gör det väl?"