En ful tanke kastade för ett ögonblick sin svarta skugga öfver min själ, det var misstänksamhetens: "Kanske voro länsmannens insinuationer om flickan —"
"Först ville jag tacka er, och sedan", hördes Kallistas röst åter, "sedan vill jag be att ni aktar er för länsman — det är en hämndgirig karl. Men kom ut", tillade hon ängsligt, "på vägen skall jag förklara hela saken för er."
Ater kändes en obehaglig stickning i mitt hjerta. Men huru kunde det vara möjligt att hon vore så fräck? Jag rodnade öfver min egen elaka tanke.
"Hoppa ut, genom fönstret; på gården skulle de måhända se er", hviskade rösten ånyo.
Med ett hopp var jag nere i parken vid den unga flickans sida.
"Kom, kom!" sade hon, och ledde mig vid handen djupt in i den mörka skogen, allt under en ömsesidig tystnad. Jag började finna äfventyret pikant, det må nu ha föranledts af hvilken orsak som helst. Komna ett stycke väg, stannade vi och Kallista satte sig på en stubbe. Hennes bröst häfde sig högt af den ansträngande promenaden och jag trodde mig se att hennes kinder nu glödde i varma rosor.
Hon bröt först tystnaden och sade med flämtande röst: "Herr Arthur, länsmannen vet eller gissar att herrn kommit hit utan pass, han har skickat skallfogden till Hammarudda; och med en nämndeman är han sjelf på väg till prostgården för att arrestera er; jag har hört det af hans egna drängar."
Jag stod der till en början något "forbaused".
"Hvad är att göra?" frågade jag slutligen, litet modstulen.
"Ni måste fly, och det genast. Falkens Erik drar sig nog fram; jag sände honom och Bengt dessutom ett bud med en gosse, så snart herrarna började gräla, ty jag kunde allt ana hur det skulle sluta."