"Ni kom icke öfver Eckerö, kom då herrn öfver Degerby?"
"Nej, jag kom öfver Hammarudda". — Kallista bleknade synbarligen.
"Hammarudda? Aha!" utropade lagens tjenare triumferande, "då får visst äfven säkerhetspolisen något att göra. Adjö, farbror, adjö go' herrar, jag måste ovilkorligen hem", och han tillade med gäckande höflighet: "Adjö, herr utländing, som kommer öfver Hammarudda!"' samt gick sin väg.
Prosten uttryckte sin förtrytelse öfver hela uppträdet och sökte, genom flitiga uppmaningar att "klinga", blanda bort saken.
Efter snart intagen supé skiljdes sällskapet åt och jag erhöll mig af den gästfrie prosten ett rum anvisadt, ty under intet vilkor fick jag resa bort ännu.
Inkommen i min sofkammare, hvilken låg på andra sidan gården, i den så kallade adjunktsbyggnaden, som för tillfället stod ledig, tände jag en cigarr och satte mig att meditera. Jag hade icke ännu hunnit långt i mina drömmerier, i hvilka den vackra Kallista intog ett framstående rum, innan jag stördes af en sakta knackning på fönstret, som vette ut åt parken.
Jag reste mig upp och gick fram till fönstret, hvilket jag öppnade, och blickade ut.
Der stod i den nordiska vårnattens skymningsdager en gestalt tätt under fönstret.
"Förlåt, herr Arthur, men ni måste genast följa mig bort härifrån", hviskade en behaglig röst.
"Kallista?" sade jag förvånad, "hvad söker du här?"