"Ni har baktalat den unga flickan der och skrutit med att ni på tu man hand mer än en gång fått —"
"En örfil af mig, när han var närgången", bifogade Kallistas klara stämma i dörren, der hon stått en stund.
Länsmannen rodnade och bleknade ömsom.
"Gå bort, mitt barn", sade prosten strängt, "och blanda dig ej i samtalet."
"Men hvarför", inföll Kallista sorgset, "skall herr länsman alltid tala illa om mig, då han ändå sjelf bäst borde veta att —"
"Tig, snärta!" utfor länsmannen häftigt, "och ni, min herre, huru känner ni redan, efter en dags vistelse här, denna flicka?"
Jag förstod ej Kallistas vinkar, utan svarade lugnt:
"Jag vet ej hvilken rättighet ni har att examinera mig?"
"Den lokala administrationens rätt", svarade länsmannen hånande.
"Jaså", inföll jag, "då kan herrn gerna få veta att denna unga flicka ledsagat mig hit från Kastelholms ruiner."