"Till Wiborg", inföll jag förvånad, "och hvarför längtar du just dit?"
"Det skall vara", stammade flickan rodnande och förlägen, "det skall vara en så mäkta rik stad och der finnas så många skepp alla år."
Men hos mig uppstod en alldeles annan tanke om den unga åländskans längtan till Wiborg och jag inföll derför:
"Kallista, får jag se det porträtt som du gömmer i barmen?"
"Hvarför vill herrn se det då?" frågade Kallista blygt.
"Jag ville se huru han såg ut?"
"Kan herrn engelska?"
"Ja, min vän."
"Då skall herrn säga mig hvad det står skrifvet på bildens andra sida; lofvar herrn det?"
Jag lofvade det och nu framtog hon en liten plånbok ur sin barm, hvarur hon tog fotagrafien och räckte den åt mig, i det hon slog nedögonen.