Det unga paret infann sig hos mig morgonen efter vår ankomst för att erhålla liqvid för öfverfarten, något som de väl sökt afböja, men hvarvid jag stod fast.
Jag satt som bäst vid mitt morgonkaffe, försänkt i "minnen från Åland", korta men ljufva och egendomliga, då det ringde. Jag gissade genast hvem det var och skyndade sjelf att öppna dörren. Bengt och Kallista stego in, kaffe serverades ooli jag började mitt andragande med att fråga om de någonsin hört sagan om Kraka. Det hade de icke, och jag berättade den för dem, ingjutande så lifliga färgtoner jag kunde i sagans förlopp. Kallista var ögonskenligen förtjust i den modiga Aslög. Då vände jag mig alldeles å propos till henne — jag kände mig nu endast vara konstnär — och gjorde mitt förslag.
Jag sade henne också att det skulle blifva min allra bästa tafla och att hon genom att göra mig till viljes skulle göra mig lycklig. Hon studsade visst något vid tanken uppå att såsom Kraka uppträda "hvarken klädd eller oklädd", men jag lyckades häfva hennes skrupler, derigenom att jag icke skulle vara så nogräknad som Ragnar hvad det "oklädda" vidkom. Det var också egentligen icke hennes skönhet, hvars like jag möjligen kunnat finna äfven på annat håll, utan hennes särdeles rika hårsvall och egendomliga ansigtsuttryck som jag ville ha för mig, att dermed kläda min Aslög.
"Jag gör allt för herr Arthur, som gjort så mycket för mig", svarade hon slutligen, och jag var nöjd, anskaffade passande "nätdraperier", och seancerna togo redan samma dag sin början. Bengt var alltid närvarande, men han somnade ibland, den beskedlige gossen, ty det talades icke mycket vid våra möten. Hon var så skön, min Aslög-Kallista, att jag ofta glömde den förra karakteren för den senare — isynnerhet då Bengt sof. Ibland togo dock mina känslor så öfverhand, att jag måste afbryta seancen och gå ut att kalmera mig.
Så hände ock en vacker dag, då arbetet började nalkas sitt slut, och jag måste lemna paletten för att gå ned till Strömparterren. Jag ämnade fara öfver till Djurgården för att i dess svala skuggor drömma bort en stund.
På samma båt, med hvilken jag for öfver, befann sig ett engelskt herrskap, med hvilken jag genom en tillfällighet kom i samtal. Det ena ordet gaf det andra och frun hade till och med den artigheten att vilja ihågkomma, det hon under vistelsen i Stockholm, som tillbragts med att bese konstsamlingarne, hört mitt namn såsom artist nämnas. Bekantskapen blef intimare och jag bjöds af den värde lorden på diner, emottog bjudningen, och följde med det gamla herrskapet.
Efter middagen då vi sutto vid ett glas portvin blef lorden ganska meddelsam. Han berättade att de voro stadda på resa till Wiborg i Finland för att helsa på sin i kriget stupade sons graf; att de af denna son, deras enda barn, haft mycken glädje och att han varit en mycket älsklig och svärmisk yngling.
Jag var idel öra och den gamle engelsmannen fortfor:
"Men innan vi besöka Wiborg skulle vi på Åland vilja taga reda uppå en flicka, om hvilken vår son talar mycket i sin dagbok?"
Jag måtte ha sett "meget forbaused" ut, ty den sörjande fadern återtog med ett sorgset leende: