Imellertid friskade vinden till och sjön började gå hög. Båten sköt en ypperlig fart. Mot middagen voro vi vid Bågskär, en klippa, belägen en fjerdingsväg utanför Hammarudda, der Beugt ganska riktigt väntade oss med en "skötbåt", min kappsäck och matförråd.
Han såg så egendomlig ut i dag, den gode Bengt, till hälften surmulen, till hälften förnöjd. Han hviskade några ord till Kallista, hvarpå hon tycktes svara smått förargad, men med leende uppsyn.
"Det var visst", tänkte jag något egenkärt, "en fråga om huru hon betett sig emot mig." Denna tanke fick imellertid icke mycken tid på sig att mogna; den afbröts af den raske Bengt, som numera syntes alldeles förnöjd, med den nästan kategoriska anhållan att vi genast skulle ge oss af — "ty tulljakterna från Mariehamn och Eckerö vore säkert för längese'n i rörelse." Jag hade intet häremot att invända och vi gåfvo oss af.
"Skall Kallista följa med ända till Stockholm!" sporde jag förvånad, "och skolen I sedan återvända på tu man hand?"
"Ja, det vore icke första gången vi segla på tu man hand", menade
Bengt.
"Men fader Erik, hvad säger han om sådana färder på tu man hand?"
"Han då?" svarade Bengt skrattande. "Ah, han vet nog huru vi hålla af hvaraudra — så inte sker det något farligt oss emellan."
Sådan är naturens, den "enfaldige" bondens åsigt om kärleken och dess frestelser. Jag började beundra det unga paret, ehuru jag måhända inom mig något smålog åt Bengts "blinda förtröstan" till flickan. Den enkle åländingen anade säkerligen icke mycket af Kallistas känslor för den unge Sutters vackra bild. Der tittade då återigen hos mig den skeptiske storstadsbon fram, som, kallt läggande dissekerknifven vid sina egna känslor, bedömer allt efter deras mångpröfvade, men oftast också utnötta måttstock. Bengt sörjde minsann nog deröfver att Kallista skulle sörja öfver engelsmannen, då det deremot aldrig föll honom in att hon skulle älska en skugga, när hon i honom hade en ungdomlig, lifslefvande beundrare. Och denna naturliga åsigt af saken var såväl hans som flickans räddning; den var i grunden sann och derföre bar den vackra frukter: förtroende och kärlek. Alldeles annorlunda hade det möjligen varit om Kallista till exempel fästat sig vid min person, som var en till hands varande ung herre. Till dessa förståndiga tankar kom jag, tack vare min, såsom jag ännu tror, oförderfvade natur, ganska snart, och jag blef åter munter och glad och pratade vänligt med mina raska reskamrater. Jag förmådde Bengt att berätta huru skallfogdens och nämndemannens visit hos Falkens Erik aflupit och erfor att allt gått väl, att kaffebalarne redan långt dessförinnan befunnit sig i handlanden S:s i Mariehamn magasin, samt att Erik alldeles lugnt bedt vederbörande fånga den svenska fogeln, då skulle de få höra annan låt. Fiskalerna hade förlägna begifvit sig bort, men hotat att varsko tulljakten i "staden" så den skulle fånga svensken om han ville tillbaka till Sverige. "Men", hade Falkens Erik, illmarigt leende, sagt: "om han kom öfver utan pass, något som jag för resten ej vet, ty jag såg honom först här på gården min, der han begärde häst till Emkarby, så måtte han väl ha rymt, och då rymmer han väl allt framåt till öster, hvad jag kan fatta, och icke tillbaka till Sverige." Skallfogden hade skakat sitt skalliga hufvud och mumlat något om "länsmannens fjosk". Det skrattades hjertligt åt historien, men då tillade Bengt, "att far efteråt svurit att sjelfva ryssen må ta'n om han någonsin mera lägger sig in i sådana affärer — han vore nu för gammal dertill". Häråt gladde sig i synnerhet den snälla Kallista.
Under tiden hade vinden gått öfver från nordost till fullt nordlig och tillväxt i styrka. Det var fullkomlig storm. Bengt skötte roder och segel som en hel karl och Kallista, trött efter ansträngningarne, lade sig på allmän begäran lugnt ner i bottnen af båten för att njuta någon hvila. Hvad hon var vacker då hon sof! För min själ uppsteg ovilkorligen gårdagens minne af vårt första möte i Kastelholms ruiner. Bengts öga flög spejande öfver den upprörda vattenytan. Vår seglats oroades imellertid icke och vi kommo i sinom tid fram till Stockholm, dit jag af flera skäl öfvertalat det unga paret att följa mig.
Jag hade länge sökt lämplig modell till en under arbete varande tafla "Ragnars och Aslögs första möte", men jag hade hittills icke funnit någon Aslög-Kraka på mina konstnärsvandringar genom lifvet. Nu hade jag en förträfflig Kraka — om hon nämligen ville sitta för mig, donna enkla, men stolta flicka från Åland. Imellertid hade jag min plan uppgjord och bud hade sändts till Falkens Erik med andra åländingar derom att Bengt och Kallista skulle dröja i Stockholm några dagar längre än vanligt.