"Nå, det är väl icke så illa det", sade flickan nästan skälmskt, "då behöfver jag icke skämmas för de andra flickorna mera, men bättre hade det varit ändå om mor min gifvit mig ett vanligare namn, det är icke åländskt alls det här och låter så fremmande. Och dock var det just det namnet som räddade oss, Falkens Erik och mig, från det engelska skeppet i fjor."
"Huru gick det till då?" frågade jag så mycket mera nyfiken, som den unge Sutters biträde vid Falkens Eriks flykt redan vid dennes berättelse derom hade förekommit mig besynnerlig.
"Nå ja, herr Arthur", sade Kallista, "herrn har sett porträttet, herrn har förklarat mitt namn, hvarför skulle icke herrn äfven få höra detta — men sannt är att för ingen har jag omtalat det utom för prosten, ty alla de andra skulle ha skrattat åt mig, men det gör visst icke ni" — och hon lyfte sina strålande ögon med ett egendomligt uttryck upp till mig. Det låg i hennes blick något som sade: "Jag vill meddela mig". Jag räckte henne min hand och sade allvarligt att jag visst inte skulle skratta.
Efter en stunds tystnad började hon sin lilla roman.
"Se, herr Arthur, då den unge engelsmannen hörde Falkens Erik nämna mitt namn, spratt han till och såg så underligt på mig. Han skickade karlarne bort och räckte mig sin hand, den jag gerna tog, ty han såg så snäll ut, 'Kallista, my Idol!' utropade han och såg så vackert in i mina ögon, och jag var alldeles icke förlägen jag heller utan jag såg på honom, den vackra gossen, jag med. Han kunde icke mycket svenska, men sedan han en stund betraktat mig och jag honom, och herrn vet att det icke är lätt att så der titta på hvarann utan att skratta, men si den lusten kom icke på oss, så sade han sakta: 'Du heta Kallista och vara Ålands dotter?' Då drog jag visst smått på mun, kan jag tro, ty han blef röd då jag svarade: 'Ja visst, unge herre, och var god hjelp oss härifrån.' — 'Jag knappt dig funnit, my Idol, och du vilja lemna mig', sade Edmund sorgset, men inte förstår jag ännu i denna stund hvad han menade med det. Huru det nu var, så bad jag honom så vackert och han lofvade så snällt att hjelpa oss — och det är hela historien."
"Och porträttet, Kallista, hur fick du det?" frågade jag.
"Bilden", svarade Kallista, "den gaf han mig i vredesmod."
"Och hvarför var han vred?"
"Sade jag vred? — nej han var sorgsen för det han nu icke kunde taga mig" — och Kallista tystnade bleknande, böjde hufvudet ned och — jag tror hon bad en bön.
Jag störde henne icke.