"Är det för intet annat, Kallista?"
Hon svarade intet, lade in porträttet i sin plånbok, gömde den och suckade.
"Du suckar, Kallista?"
"Ja, den gode fremlingen dog ju så snart derpå; hvarför skulle jag icke sucka öfver honom?" — och hon såg upp till mig med en tindrande blick, hvars glans dock på ett särdeles vemodigt sätt mildrades af en framqvällande tår.
Vi försjönko i tystnad. Kallistas öga irrade drömmande utåt hafvet.
Jag sysslade med rodret.
"Hör på, min snälla vän", sade jag slutligen efter en lång paus, "huru har det händt att du blef döpt med ett så egendomligt namn?"
Flickan rodnade djupt. "Det kan jag visst säga herrn. Det var så, sade min mor, att min far i tiden, för ro skull, kallade min mor med detta namn, fast nog hette hon Britta, och mor min tyckte så mycket om det att hon lät döpa mig så — far var då redan borta — ack, och jag", tillade hon med en suck, "har lidit mycken begabbelse för det namnet."
"Det var då alldeles onödigt", invände jag.
"Kan då herrn säga mig hvad det konstiga namnet betyder. Jag har aldrig vågat fråga prosten derom, och någon annan vet det ändock inte."
"Kallista", svarade jag, "det betyder på grekiska språket den allra vackraste."