Den gamla damen satte sig och lorden började gå af och an i salen, med händerna på ryggen. Jag vände mig nu till lorden med följande ord:
"Detta är, enligt all sannolikhet, den flicka från Åland som ni söker".
"Hon skulle då vara lord Lowelonds dotter — ty jag har alltid hållit den flicka, om hvilken Edmund talar i sin dagbok och som — i följd af den slående likheten med vårt porträtt, verkligen torde vara denna flicka, för min brorsdotter".
"Hon är skön!" utbrast den gamla ladyn, vinkade Kallista till sig och räckte henne hjertligt handen.
"Min stackars son", fortfor lorden upprörd, "har i sin dagbok besvurit oss att för det fall, att han skulle falla ett offer för kriget, vi skulle taga vård om hans lefvande Kallista".
Då Kallista hörde sitt namn nämnas, spratt hon till och vände sig mot den talande.
"Ja, hon är skön och jag läser på dessa fina läppar Lowelonds beslutsamhet — ja, hon är frukten af min snillrike men olycklige brors första och enda kärlek, liksom hon var min ende sons första och enda kärlek. Jag vill älska henne som min dotter".
"Vi skola tillsammans tala om Edmund", sade ladyn och tryckte en kyss på den förlägna Kallistas panna.
Jag började nu efter lordens anhållan, att för Kallista beskrifva hvad som tilldragit sig omkring och med henne.
Hon tycktes icke synnerligen förvånad utan fastmera sorgsen, ty hon afbröt min sermon med ett vemodigt: