"Att det skulle vara något doldt i allt som rörde mig, kunde jag förmoda, ty mor kunde aldrig tala om far, utan att gråta".
I detta ögonblick inträdde Bengt.
"Se så", sade han glädtigt, "nu är det väl slut med måleverket och vi kunna ge oss af — men kors" — och han bockade sig (allt något bondaktigt ändå) för de fremmande, dem han nu först bemärkte.
Jag kastade en forskande blick på Kallista. Hade de meddelade nyheterna redan — ehuru icke ens fullt konstaterade — väckt högmod i hennes själ? Intet spår af en sådan själsriktning förmärktes i den vänlighet hvarmed hon helsade godmorgon åt Bengt, och frågade "när de skulle ge sig af".
Men jag förklarade det rätta förhållandet för Bengt samt att Kallista troligen icke mera skulle — återvända till Åland.
"Jo hin ock! det skall hon min själ" utbrast Bengi, "om än hon fått aldrig så förnäma slägtinger?— säg, Kallista — följer du med hem?"
"Ja visst", svarade flickan, alldeles naivt, "huru kan du fråga så?"
Der blef dock en vidlyftig förklaring utaf med mig till tolk.
Lorden och ladyn ville på ort och ställe inhemta närmare underrättelser, men intill dess ville de icke släppa Kallista; Bengt, måhända anande ett nederlag, blef allt fåordigare för hvarje minut — Kallista allena förklarade fullkomligt lugnt, att hon ville hem, "detta var det naturligaste och rättaste — och prosten skulle sedan råda vidare". Öfver sin gryende "lycka", som verlden kallar en sådan förändring, tycktes hon icke alls vara förtjust, hon hade måhända icke heller riktigt uppfattat det gamla herrskapets önskningar, hvilka icke heller uttalats alldeles oförbehållsamt. Då vände sig ladyn plötsligt till mig, och bad mig fråga den unga flickan:
"Vill du komma med till Wiborg och helsa på Edmunds graf?"