Ett förvånadt "ah!" — det första tecken hon hittills visat till förvåning — och en djup, djup rodnad voro svaret: men det var afgörande. Det beslöts, att vi alla skulle följas åt till Åland per ångbåt, men Bengt förklarade ovilligt att han skulle genast ge sig i väg, och bort gick han — — Kallista märkte icke ens att han gått.
* * * * *
Det var så som lorden och ladyn önskat det. Kallista var lord Lowelonds dotter. — Prosten i Jomala hade fullständiga bevis i hand, — men vigd hade Kallistas stackars mor icke varit.
Efter besöket i Wiborg, hvilket jag öfvervar, reste lorden åter till England, men ladyn och Kallista stannade qvar i Stockholm hela sommaren.
Bengt erhöll en hel skuta till skänks, och han försökte trösta sig. Efter besöket i Wiborg, talade nämligen Kallista aldrig mer om att hon ville bli Bengts hustru — och den stackars gossen förstod vinken. Dessutom låg numera icke Ålandshaf, utan ett för honom oöfverstigligare svalg, emellan Bengt Falk och lady Kallista Lowelond.
Men jag, den ofrivilliga förbindelselänken i hela denna romantiska kedja — jag glömmer aldrig den vackra Kallista på Kastelholm, och att jag en gång drömt om att hon skulle bli sin Rafaels Fornarina.
* * * * *
Någon tid efter det ladyn och Kallista lemnat Stockholm erhöll jag från London mig tillsänd en stor låda, som vid öppnandet befanns innehålla en snillrikt, ehuru icke konstnärligt väl målad tafla, med underskrift: Kallista my Idol. Porträttet liknade på ett slående sätt min Kallista. Derjemte erhöll jag ett litet paket, med följande bref:
"Sir! Då vi nu ha den lefvande Kallista, önska vi och isynnerhet hon sjelf, att ni må ega denna bild. Er 'Ragnar och Aslög' har jag köpt i Paris. Jag tillsänder er härmed tillika min olycklige brors dagboksanteckningar. Er m.m. Lord Lowelond".
Kanske jag en gång skall publicera lord Lowelonds den äldre äfventyr på Åland. Men ännu känner jag det icke.