Ett mystiskt par.
Sann händelse från år 1867.
Väl spelar äfven i vårt gamla, glada land vinningslystnaden månget fult spratt åt samhället och förskingringar af statens tillhörigheter äro icke så alldeles sällsynta, men våra spekulanter i denna väg ha ännu mycket att lära af det stora grannrikets söner. I Ryssland äro undansnillningarne bragta i system, byråkratiskt reglerade och vinsten delas "i mån af rang och förtjenst" emellan alla deltagarne, från chefen för ett verk allt intill den lägste skrifvaren. Sådana obehagliga och ogrannlaga upptäckter, som vår senaste Långholmshistoria, förekomma derföre högst sällan. Men så spännes också bågen nog högt ibland. Våra läsare behöfva här endast draga sig till minnes den äfven i svenska blad omtalade stora stölden af 4 millioner lispund salt i Nischnij-Novgorod år 1867. Huru denna bragd blef upptäckt, veta vi ej, men ett faktum är att köpmännen i Novgorod bjödo flera millioner för att få alltsammans i godo bilagdt och nedtystadt. Mycket förnäma och rika personer voro komprometterade och saken väckte oerhördt uppseende till och med i det blaserade S:t Petersburg. Ja, svallvågorna af den allmänna rörelsen sträckte sig äfven till det undangömda Finland och öfverallt talades på den tiden om saltstölden. Isynnerhet diskuterades frågan i gränssocknarne emellan Ryssland och Finland, emedan man förmodade att de skyldige skulle försöka undkomma genom detta sistnämnda land. Det är också till denna del af verlden vi nu be läsaren följa oss — till gränsen emellan Finland och Ryssland, vid pass fem mil från S:t Petersburg. Der äro ödsliga trakter med en mer eller mindre genom ryskt inflytande depraverad finsk befolkning, som mest lefver af lurendräjeri.
Här tager vår historia sin början.
1.
Har ni någonsin varit med om ett riktigt nordiskt yrväder, icke sådant det presenterar sig på gatorna i en stad, utan som det kommer öfver den resande i villande skog, så kan ni ungefär föreställa er i hvilket läge de två personer befunno sig, som inleda denna sannfärdiga berättelse.
Det var ej längre sedan än i slutet af april månad år 1867. Våren hade ännu blott gjort obetydliga framsteg och just den natt, vår berättelse begynner, rasade, liksom den väntade våren till trots, en förskräcklig snöstorm öfver trakten.
I en tarflig "kibitka" (en släda med kur af bastmattor) sutto två personer. Deras körsven bearbetade flitigt med sin piska den flåsande "trojkan", trespannet, framför slädan. Men hvad förslogo de tre djurens gemensamma ansträngningar emot de sig stundligen allt mer och mer hopande drifvorna. Färden gick långsamt i de resandes tycke, ehuru de fre kamparne i jemn, fastän ovig galopp arbetade sig fram genom den djupa snön.
Hvilka voro väl de, som sutto derinne, och hvad gällde deras resa?
Det är icke för ro skull man i ett sådant väder ger sig ut att resa; djur och menniskor borde unnasskydd för de vilda elementernas gäckande hån.