"Nikifor!" hviskade en mild stämma.
"Nadeschda" [Nadeschda, ett ryskt qvinnonamn, betyder hoppet], svarade en manlig röst, men med ett oändligt vekt tonfall: "Nadeschda, hoppas!" Och omedelbart derpå ljöd ett strängt: "pascholl framåt!" Men körsvännen stannade sina hästar tvärt.
"Vi äro icke mera i Ryssland, herre", sade han på dålig, men begriplig ryska, "utan i Finland, och der finnes lag och rätt för herrar, menniskor och djur. Kräken göra hvad de kunna; jag vill ej taga lifvet af dem."
"Hundra rubel i drickspengar", var den unge herr Nikifors svar, ty ung var han, det hördes på rösten.
Skjutsbonden vände sig om, fastade sina sluga, plirande ögon en stund på "herrn" och svarade slutligen tvekande!
"Hvar och en af hästarne är värd sina hundra rubel. Jag spränger dem om jag kör ännu fortare."
"Godt, du får trehundra rubel", sade Nikifor otåligt, ty hästarne stodo alltjemt stilla.
"Handpengar", ljöd det trumpna svaret.
"Durak", röt ryssen, öppnade sin resväska och räckte bonden fyra tjugufemrubelssedlar.
"Nu skall herrn få åka!" utropade den ändtligen förnöjde gränsboen. Piskan smällde, hästarne drogo till och bort gick det genom drifvorna i yrande fart. De fyra stora sedlarne tycktes ha lagt sig såsom ett pansar kring körsvennens hjerta — nu fanns det för honom icke mera någon "lag för djuren i Finland".