Ett hånfulltt leende gick öfver den bistre bondens anletsdrag — då kände han sig plötsligt fattad om knäna af två veka armar och ett anlete, likt en bedjande engels, såg upp I ill honom.
"Du vill oss intet ondt, vi ha ej tagit något, vi fly ej för — —"
"För kejsarens vrede flyn I", röt bonden, som ville arbeta sig upp till häftighet.
"Kejsarens vrede!" utropade Nikifor, bleknande, och vek bäfvande några steg tillbaka, men Nadeschda steg upp och sade högtidligt:
"Kejsarens vrede vore vårt skydd, men vi ha icke vågat nalkas honom, och dock", tillade hon i vekare ton, "hotar oss en stor fara. Förråd oss icke, Nikifor betalar, rädda oss, och ni gör en god handling."
Bonden förstod blott hälften af de granna orden och så godt som intet af deras innehåll, men han anade instinktmessigt, att då en tjuf rymmer sker detta på ett klokare sätt, än dessa båda gjort. Han hade dessutom till en del vunnit sitt ändamål: hans gäster fruktade honom. Saken tog i följd häraf en i Ryssland ganska vanlig vändning. Nikifor betalade några hundra rubel, kaffet dracks, hästarne spändes för och resan anträddes åter.
Den friska morgonluften, klar och angenäm efter nattens storm, lifvade Nadeschdas nerver och hon blickade muntert omkring sig i det vinterliga landskapet.
"Vi ha kommit mycket norrut", sade hon, "i Sverige är vintern lång, så lärdes i pensionen. Nikifor, äro vi snart vid svenska gränsen?"
Stackars barn! Det var ännu ett godt stycke väg dit.
2.