Nattens snöstorm var förbi, solen sken klart och S:t Petersburgs gator voro nästan snöfria. Berg af snö hade aflägsnats på "högöfverhetlig befallning" och allt var lif och rörelse i den prunkande kejsarstaden. Klockan var mellan ett och två på dagen, det är tiden för den fashionabla verldens morgonpromenader på "Newsky-prospekten". Två gardeslöjtnanter möttes utanför Dominiques "Café restaurant", helsade på hvarandra och stego in. Efter andra glaset champagne — ryska gardesofficerare dricka merändels champagne — sträckte sig Boris behagligt i sin fåtölj, tände en havanna och sporde:
"Nå, Ivan, hvad nytt från Petroffs bal i går? Du går i borgarsällskaper, du, och det kan vara rätt roligt ibland, det medger jag. Nå, nå, jag går sjelf också någongång på sådana roligheter, men min ställning såsom furstens adjutant, ser du, gör att jag — ja, du förstår mig. — — Nåå, låt höra!"
"Det berättas att den rike vinhandlaren Iwrenjews son, som jemväl var på balen i går, helt plötsligt försvunnit."
"Nå, än sedan?" sade Boris kallt.
"Jo, han skall icke ha återkommit hem under hela natten. Man tror att han rymt."
"Ha, ha", utbrast Boris. "Det skulle icke passa så illa i mina planer om den der rike göken, som står mig i vägen, vore 'nowgorodiserad'."
"Det tror jag näppeligen", svarade Ivan gäckande, "hans far är ju så rik."
"Mycket vill mera ha", replikerade Boris, "och — dessutom, blotta ryktet kan blifva mig nyttigt. Hör du Ivan, känner du till Iwrenjews affärer?"
"Han har förbindelser öfver hela Ryssland, gör mycket affärer — äfven i juveler". Härvid borrade Ivan sin kalla blick i adjutantens själ.
"I juveler?" frågade Boris utan att kunna dölja en viss rörelse.