"Ja, och i går försvann plötsligt från Petroffs bal och jemväl från hemmet 'Golkondas perla' såsom vi kalla henne."
"Hvad? Nadeschda?"
"Ja, hofjuvelerarens dotter", svarade Ivan lakoniskt.
"Farväl!" utropade adjutanten i högsta ifver, påtog sin kappa och störtade ut.
"Den der", sade löjtnant Ivan för sig sjelf, "vet mer om saken än jag är nöjd med. Hvarför skulle jag sammanställa de båda namnen? Han — han är en karl och må stå sitt kast, men hon, — stackars Nadeschda!" Löjtnanten försjönk härvid för ett ögonblick i tankar, en sällsynt företeelse hos en lefnadsglad gardesofficer i kejsarstaden.
"Åh strunt!" tröstade han sig slutligen, "i morgon talar ingen mera om hela historien."
Men det taltes i S:t Petersburg vida mera om denna sak, än herr Ivan förmodade; det var likväl helst i slutna kretsar, man talade derom.
3.
Imellertid fortsatte våra två äfventyrare sin resa. Den sluge bonden ville i det längsta draga nytta af den frikostige Nikifor, och som det led emot våren och han icke mera trodde sig behöfva sin släda, föreslog han "herrn" att köpa densamma. Förr att underlätta resans besvärligheter för Nadeschda, mottog denne anbudet, och så bar det af vidare åt nordvest. Men ehuru de färdades ganska fort, hade dock det hundratungade ryktet ilat före deras trespann eller anlände åtminstone samtidigt med de unga tu till den gamla goda staden Wiborg, der våra resande inträffade om qvällen och hvarest Nikifor hoppats kunna bereda Nadeschda åtminstone en lugn natt.
Då den unga damen såg gaslyktorna tindra emot sig klappade hon af glädje de frusna händerna och utropade högt: "Se, se, menniskoboningar!"