Uppehållen af sina glada förhoppningars trollkraft och kroppsligen styrkt af den njutna hvilan, ville äfven hon i sin mån vara verksam och hade, efter bibringandet åt uppasserskan af en betydlig drickspenning, med tillhjelp af denna låtit sin knapphändiga garderob undergå en ganska väl behöflig granskning. Konversationen gick förnämligast medelst teckenspråk, men qvinnor förstå hvarandra så lätt isynnerhet i frågor som röra toilette. Sålunda hade Nadeschda — hon hade ju endast en omgång kläder! — bragt det så långt, att hon fått hoteljungfrun att bestyra om en del af dessas tvättning. Att köpa nya kläder föll den naiva damen icke in och uppasserskan kunde icke ryska nog för att härvidlag göra några förslag. Så kom aftonen och Nadeschda lade sig till hvila, tillitsfull som ett barn. Att Nikifor icke kommit hem på hela dagen, ansåg hon vara alldeles naturligt, han hade ju så mycket att uträtta. Hon somnade derför alldeles lugn. I drömmens rike, en stark sida hos alla unga fruntimmer och särskildt hos de i pensioner uppfostrade, erfor Nadeschda de vackraste syner. Hon var i det "fria Sverige", så tyckte hon, och promenerade vid sin Nikifors arm på Stockholms "Newsky-prospekt". Det var så roligt…

Då öppnades dörren sakta och Nikifor inträdde med ljudlösa steg. Den blott halfdunkla vårnatten lät alla föremål urskiljas, men i en underlig dager.

Det var ej sinnlighetens brand, som glödde i orientalens mörka öga — det var måhända vanvettets. Nadeschda sof tungt och fast. Tyst knäböjde den olycklige ynglingen vid hennes säng och lyftade sitt af samvetsqval och ängslan förvridna ansigte upp till henne. Bad han en bön eller förbannade han sitt grymma öde? Ända hit hade han släpat med sig detta undersköna, lättrogna barn — och nu, hvad skulle han nu göra? Allt hade ju slagit fel, ja, han hade till och med förvärrat sin ställning genom att så grundligt blotta sig inför polismästaren. Mörka tankar hvälfde i hans sinne, men en, den allra mörkaste af alla, arbetade sig fram i förgrunden. Denna gräsliga tanke var — en gemensam död. Passionen lågar vildt i det orientaliska blodet och eftertanken träder i bakgrunden när förtviflan fattar i handlingens roder. "Ett enda vildt famntag", yrade Nikifor, "jag qväfver henne och för mig finner jag nog på råd — då är det slut: de skola ej få henne, han, han", och han skrek högt detta ord — "han skall icke få henne!"

Förskräckt for Nadeschda upp. En blick sade henne allt — qvinnan förstår det älskade föremålets tankar utan att de behöfva kläda sig i ord — — hon förstod att allt var förbi, hela den sköna drömmen om frihet och kärlek, men derpå tänkte hon icke nu. Nu fastades hela hennes själs uppmärksamhet på Nikifors vilda blick. Hon förstod instinktmessigt dess hemska språk och att en fara hotade, en ny förskräcklig fara, icke blott henne, utan äfven honom, den älskade. Men hon hade drömt så skönt, hela hennes kropps- och själsstämning var vek, och hon valde omedvetet det riktigaste medel att rädda den älskade undan ett brott, hvars brottslighet hon dock blott anade. Hon höjde sina blottade armar upp och sträckte dem emot Nikifor — on ström af tårar bröt ur hennes sköna ögon. Nikifor sjönk tillintetgjord till hennes bröst, som, blott skyddadt af sin känslas rena jungfrulighet, svallade emot hans. Då var det som hade en engel hviskat i hans hjerta: gråt du också! Blödigheten i hans karakter fick öfverhand och äfven han lättade sitt qvalda hjerta i en ström af tårar. På knä vid Nadeschdas säng, med hufvudet intryckt i hennes lockars rika svall, tillbragte den stackars ynglingen hela natten i ett qvalrikt tillstånd. Då dagen grydde reste han sig upp, oviss om hvad han skulle företaga sig. Han lutade sig ned mot Nadeschda och varsnade då förfärad att hon låg i feberyrsel. Nu återkom hans sinnesnärvaro och han visste hvad han, åtminstone till en början, hade att göra.

Han ringde på uppasserskan och sedan han flere gånger för henne upprepat ordet "doktor" och visat på den ömsom bleka, ömsom feberglödande Nadeschda, förstod denna slutligen meningen och ilade ut efter en läkare.

Imellertid låg Nadeschda der med stirrande ögon, flämtande andedrägt och jagande pulsar. Deu häftiga sinnesrörelsen hade varit för mycket för den så svårt pröfvade unga qvinnans medtagna krafter.

5.

Läkaren inträdde. Det var en ung man. Han såg något förbehållsam ut, men tycktes liksom angenämt öfverraskad då han mötte Nikifors öppna blick. Denne tilltalade honom på franska och ledde honom fram till sängen. Med verkligt deltagande betraktade den unge läkaren den sjukas sköna drag medan han med sin ena hand stödde hennes alabasterhvita arm och med den andra kände på hennes puls. Kalla omslag m.m. förordnades och läkaren lofvade sjelf gå till apotheket efter ett styrkemedel.

Då doktorn gick, kramade den något lugnade Nikifor en bundt sammanvikna sedlar i hans hand.

Om en stund återkom läkaren, droppade ur en medhafd flaska några droppar i en thesked och förde denna till Nadeschdas läppar.