Med min förtjusning var det slut, och vi fortsatte resan under tystnad. Färden gick genom natten; vi passerade sålunda delar af Kerimäki och Sääminge socknar och kommo till det vackra Parikkala, med sin trefliga insjö Simbele "satasaarinen" d.v.s. Simbele den hundraholmade. Parikkala är gränssocken på denna väg emellan Wiborgs och S:t Michels län. Här börjar småningom skilnaden emellan den savolakska och wiborgslänska befolkningen framträda, men gör sig först rigtigt gällande vid Änkilä by, der sistnämda socken sammanstöter med Ilmes kapell af Hiitola socken. Den breda fyrkantiga ansigtsbildningen, som savolaksarens fysionomi företer, ger här rum för den mera ovala karelska typen. Men befolkningen, som alltsedan freden i Nystad lydt under Ryssland, är vida mera bortkommen, den bär ett omisskänneligt drag af svårmod i sin uppsyn; blicken är mörkare, hållningen betrycktare än den mera sjelfmedvetna savolaksarens. Detta utseende bibehåller allmogen ända till närmare Kymmene elf, då åter ett friskare drag gör sig gällande. Vår resa gick genom Ilmes kapell samt Rautjärvi och Ruokolaks socknar till Wuoksenelfvens stora vattenfall Imatra, dit vi anlände följande dag.
Huru skall jag beskrifva Imatra? Målarens pensel har förgäfves försökt att på duken fästa en bild af detta väldiga och i sitt slag i Europa åtminstone alldeles egendomliga naturfenomen. Det är en fors, väl 400 famnar lång, med ett ganska betydligt fall (60-70 fot), men i egentlig mening är det intet fall ändå. Det liknar icke fallet vid Schaffhausen eller Trollhättan, än mindre kan det jemföras med Amerikas Niagara eller Afrikas Zambezefall, Mosi-oa-Tunya, "dånande rök"; men en dånande rök är det likväl på sätt och vis, ty, inklämd i en smal klyfta mellan höga klippväggar, frambrusar Wuoksenelfven, Finlands största flod hvad vattenmassan vidkommer: en enda hvirfvel, en enda skumlavin, uppsändande hela moln af vattendunster högt i luften. Vid Imatra öfverraskas man i främsta rummet af den kolossala kraften, som de blixtsnabbt framilande, öfver hvarandra störtande hvirflarne utveckla. När man står vid fallets nedre ända och blickar uppåt, detsamma, häpnar själen vid den tafla som bokstafligen upprullas eller riktigare nedrullas för ens blickar. Men man måste vänja sig vid denna anblick för att rätt förstå Imatra. Första anblicken är särdeles egendomlig. Man tycker att den sjudande vattenmassan nästan alldeles icke rör sig framåt. Först sedan ögat vant sig vid de skilda hvirflarne, blir man varse den allt öfverväldigande hastigheten i dessas rörelse. Skådar man länge i de fradgande hvirflarne, erfar man en ovilkorlig rysning; det är som skulle en osynlig makt mana åskådaren att störta sig ned i det dånande svallet för att på dess väldiga hvirflar föras in i evigheten, ett slags tjusande dödssätt, som mången olycklig frivilligt valt. Imatra bevisar att till och med hastigheten har sitt majestät. — Och blott något mer än en fjerdingsväg ofvanföre utbreder Saimen, lugn och klar, sin stora vattenspegel föga anande att dess bölja åstadkommer så mycket buller i verlden.
Imatra stämde mig ganska högtidligt, och det behöfdes i sanning den artige restauratörens stadslika servering och goda varor för att åter bringa mitt muntra lynne i gång. Medan vi smuttade på vårt glas vin efter intagen supé och röken från våra cigarrer i behagliga hvirflar, dock lyckligtvis icke så gigantiska som Imatras, steg upp mot taket, frågade jag vår förekommande värd om han icke hade några "historier" som anginge fallet. Nu fingo vi höra en hel mängd mer eller mindre rörande berättelser om olycklige älskare, men icke om en enda älskarinna, som sökt och funnit en graf i Imatra. Till sist undfägnades vi med historien om "grottan". Denna är enligt all sannolikhet en dikt, men värden trodde fullt och fast på dess sanningsenlighet. Det berättas nämligen att en ung herre och ett ungt fruntimmer, som blott flygtigt gjort hvarandra bekantskap vid ett samtidigt besök vid Imatra, beslutit att taga reda uppå och besöka denna "grotta". Nåväl, de funno ingången och nedstego. Deras besvär belönades i rikligt mått. Grottan befinner sig nämligen i en af fallets klippväggar, med mynningen cirka 3 fot högre än forsens nivå, men bottnen deremot, emedan grottan är ungefär 9 fot djup, 6 fot lägre. Man står således bokstafligen under fallet och skiljes från detsamma endast genom en alnstjock klippvägg. Fordom har säkerligen äfven grottans mynning stått under vatten. De tu beundrade forsen och njöto af det egendomliga skådespelet, men tänkte dock omsider på återvägen; denna var dock omöjlig att beträda utan hjelp uppifrån. Att ropa hjelpte icke, ty forsens dån öfverröstade hvarje annat ljud. Belägenheten var hemsk. Efter några timmars bortavaro saknades dock de två äfventyrarne af det sällskap, med hvilket de anländt; man anställde flera efterspaningar, och en liten bondgosse — på sådane finnes alltid god tillgång vid Imatra — upptäckte slutligen deras förskräckliga belägenhet, i det han kröp fram ända till grottans öppning, utan att dock våga sig in. Rep anskaffades och de tu befordrades till dagsljuset — ganska lefvande, men något våta af de högt öfver grottans ingång uppstigande vattendunsterna. De blefvo sedermera ett par.
"Speluncam Dido dux et trojanus eandem deveniunt", inföll min reskamrat.
Med mycken salvelse berättade värden också att Imatra är den första märkvärdiga ort i Finland, der en rysk kejsarinna aflagt ett besök. Sådant skedde nämligen någon gång på sjuttonhundratalet, och skall vid detta tillfälle högheten till ära ett enkom för detta ändamål bygdt fartyg ha släppts ned för forsen. En vansklig hyllningsgärd, ty fartyget krossades inom några ögonblick i otaliga spillror af den väldiga vattenmassans kraft och under de yrande hvirflarnes fradgande hånskratt.
Från Imatra afreste vi sent om qvällen och fortsatte färden genom den ödsliga Joutseno socken till Saima kanal. Liksom den på sjön ovane resanden ännu länge efter det han stigit i land tycker sig känna skeppets rullning under sig, så susade ock i mina öron under hela den nattliga färden det jemna dånet af den stora forsen. — Till Lauritsala, den "bestämmande slussen", vid Saima kanal anlände vi tidigt följande morgon.
Lauritsala är, hvad dess läge beträffar, ett ganska vackert ställe. Men tager man med i betraktande dess egenskap af kanalens utgångspunkt och de vackra anläggningarne rundt omkring, så torde få platser i Finland kunna uthärda täflan dermed. Det var en frisk höstmorgon, luften var klar, himmelen molnfri och knappt en flägt rörde på sig. Saimens vida vattenspegel, med sina vackra öar och holmar, utbredde sig för åskådarens blickar i fridfull ro; dess bölja skulle snart stelna och hölja sig i grått isdok, hon glittrade derföre nu så oändligt vänligt emot den strålande solen. Några dagar och dess korta frihetstid är slut, då kommer det tunga lifvet under istäcket i åtta månader. — Den prydligt byggda kanalen med sina dels af huggen granit murade, dels i klippan sprängda väggar, sina terrasser och planteringar och sin "första sluss" ger en egendomlig relief åt hela denna tafla. På ett patriotiskt sinne, med mera allvar än fantasi till grundval för sin verldsåskådning, skall Saima kanals utgångspunkt, det ståtliga Lauritsala, alltid göra ett varmare intryck än det melankoliskt ljufva Pungaharju eller det storartade men dystra Imatrafallet. Här i Lauritsala förena sig konst och natur i en gemensam, skön skapelse, som, någonting sällsynt i Finland, har en särdeles glad anstrykning, hvartill naturligtvis sommartiden den lifliga rörelsen i väsentlig mån bidrager. Allt ser här så förhoppningsfullt ut och så förnöjdt. Flera från kanalens byggnadstid qvarstående arbetarboningar väcka i sin snygga och smakfulla enkelhet föreställningen om sann hemtrefnad under arbetarens tak. Här kan hvarje finne känna sig stolt öfver sitt land; han ser ju framför sig dess första storverk i modern kultur.
Den ungefär fem mil långa kanalen förenar medelst 28 slussar Saimens inemot 40 mil långsträckta vattensystem med Finska viken och följaktligen med verldshafven. Kanalens sänkning är 255 fot. Arbete utfördes under numera öfversten, friherre N. Ericsons ledning på ungefär 11 år och afslutades 1856. Utländska fartyg kunna nu gå upp ända till Kuopio stad, belägen 30 mil norrut från Finska vikens kust. Fartyg från denna sista ort och från Nyslott ha ocksåi senare tider ofta kommit till Stockholm. Hvad under då, om hjertat klappar något högre i medvetande deraf att äfven det fattiga Finland mäktat åstadkomma ett sådant storverk.
Under sitt mer än tioåriga bestånd i fullfärdigt skick, har kanalens inflytande på trafiken i hela östra och nordöstra Finland varit ganska betydligt. Naturligtvis yttrade sig dess första inverkan på exporten af trävaror. På Saimen uppstod en hel flottilj af lastpråmar ("lodjor") och bogserångbåtar. Staden Wiborg, invid hvilken kanalen utmynnar i hafvet, stegrade sin export af nämnda artikel tre- och fyrfaldigt. Dock äfven andra inflytanden gjorde sig snart gällande. De omkring och i närheten af kanalen belägna socknarne Lappvesi, Joutseno, S:t Andreae, Wiborgs m.fl., med en befolkning af 60-70,000 invånare, som förut förnämligast lifnärt sig medelst fraktsläpning af trävaror om vintern från Saimens strand till Wiborg, sågo sig nu, genom kanalen beröfvade denna förtjenst, tvungne att nästan uteslutande egna sina krafter åt jordbruket. Följden har visat att det var en ganska helsosam förändring.
En kanal från Saimen till saltsjön är en gammal idé. En half fjerdingsväg från Lauritsala åt öster upptäckas ännu spår af forntida försök i denna väg. En del af dessa, kända under namn af "Puntuksen Kaivanto", ha ingått i Saima kanal. De ännu synliga lemningarne äro af förvånande stora dimensioner. Traditionen tillskrifver desamme den ryktbare Pontus de la Gardie, sannolikare torde dock vara att de tillkomma Carl IX, men att arbetet afstannat i brist på medel.