Från Lauritsala forsatte vi resan genom Willmanstrand utmed norra strandvägen, öfver Kymmeneelf till Borgå och Helsingfors. — Willmanstrand, tre fjerdingsväg från Lauritsala, är en liten täck stad. Det har en gammal fästning och ett "spinnhus", en asyl för mindre välfrejdade fruntimmer.
Stadens historiska minnen äro icke af det glada slaget.
Återstoden af resan gick fort. Kymmeneelf passerades i all hast vid
Kouvola; vi skyndade oss till målet. Snart sågo vi ock Helsingfors'
tornspiror höja sig mot den klara himmelen — och vi åkte in i
Finlands unga hufvudstad.
2. Wiborg.
Ett namn som i Sveriges häfder icke så sällan klingat med krigisk ton är det gamla finska Wiborg, Thorkel Knutsons borg, anlagd af honom år 1293 vid en inskärning af Finska viken i dess nordostligaste hörn. Här tronar på en klippa, belägen i utloppet af Suomen veden pohja, "det finska vattnets botten", den snart sexhundra år gamla borgen, ett värn i fordna dagar för folk och land emot de påträngande moskoviterna. Der har mer än en gång svenskt blod flutit uppå och utanför dess nu snart grusade vallar. Vid tiden för Sten Stures ryska krig har sagan hit förlagt Knut Posses "Wiborgska smäll", en händelse hvarom dock alla samtida källor tiga. Sin militäriska betydelse har slottet numera helt och hållet förlorat, ja, till och med sjelfva staden såsom fästning är af ringa vigt. — Wiborg är ju icke mera nyckeln till Finland, nordens tröskel, detta i århundraden omtvistade, blodbestänkta land!
Stadens största historiska märkvärdighet är också detta dess gamla slott. Tidens tand och vanvårdnad ha småningom verkat en hel mängd förändringar i dess yttre utseende. Den egentliga hufvudbyggnaden har nämligen icke på länge varit bebodd, utan begagnades i senare tider blott till förvaringsrum för det i Wiborg förlagda ingeniörkommandots arkiv. Fångarnes dystra boningar befinna sig å andra borggårdens norra sida. Men slottet har dessutom i senare tider undergått tvenne större eldsvådor. Den 30 april år 1834 nedslog åskan i det 150 fot höga tornet och antände detsamma. Den skada, som den gamla vördnadsvärda byggnaden då led botades dock i viss mån några år derefter, hvarvid det stora tornet försågs med ett hvälfdt tak af jern. Trätrappor leddes genom de skilda våningarna upp till tornets spets, hvilken försågs med en tornhuf. Denna huf hade åtta fönster och erbjöd en vidsträckt och vacker utsigt öfver hela den kringliggande nejden. Men den 7 sept. 1856, vid tillfället af festen för Saima kanals invigning, hade man illuminerat den nämnda tornhufvens fönster med spetspelare af lampor, hvilket hade en ny eldsvåda till följd. Tornets innanrede förstördes, men murarne höllo äfven denna gång profvet.
Slottet stod fordom äfven på underjordisk väg i förbindelse med staden. Det var genom en murad gång som från ett hvalf i slottets östra flygel sträckte sig under sjelfva den nuvarande kanalen till ett på andra sidan om densamma inom stadens ringmur beläget dominikanerkloster, sedermera högre elementarskolans lokal, ett afstånd af måhända 1,200 fot. Att en sådan gång funnits till, ehuru betviflad af mången, kan nedskrifvaren af dessa rader intyga, som sjelf i sin ungdom från slottssidan nedstigit i densamma ett godt stycke på djupet.
Af öfriga äldre minnesmärken qvarstå, ehuru naturligtvis i förändradt skick, icke heller så få. Wiborg är på samma gång en minnenas och förhoppningarnas stad, det senare förnämligast på det ekonomiska området. Här funnos, utom det omnämnda dominikanerklostret, ännu ett franciskaner- och ett slags nunnekloster. Det förstnämnda förvandlades af Gustaf Wasa till "finska" församlingens kyrka, och de tysta nunnornas hemvist, troligen fordom benämdt "S:t Mariae kapell", är numera privat egendom. Den fordna domkyrkan med sitt höga klocktorn, är äfven ett af Wiborgs historiska minnen. Denna kyrka begagnades i senare tider till mjölförrådshus för ryska militärer; men för några år sedan har af Wiborgs borgerskap väckts fråga om att genom inlösen af detsamma bereda en värdigare framtid åt denna aktningsvärda fornlemning. Inom dessa murar ligger jordad den för sin verksamhet i Finland och den första finska bibelöversättningen så högt förtjente och ärade biskop Mikael Agricola, som, återkommande från en diplomatisk beskickning till Ryssland, afled i Wiborg år 1557.
Om det gamla franciskanerklostret gingo underbara sägner bland folket. Byggnaden uppfördes redan år 1481. Ofvanom dess hufvudingång var en tafla fästad, på hvilken följande latinska vers "af en olärder munk", såsom det heter i "Monasterologia svithogothica", blifvit inristad:
M.C.D. semel. L. ter. et. X. superaddito. uno.
Artificum. manibus. inceptum. opus. aeviternum.