Inskriften blef länge och väl obegriplig och gaf anledning till den fantastiska sägnen att kyrkan var en "evärdelig byggnad", som först då kunde ramla när den gåtlika inskriftens betydelse blifvit funnen. Att utfinna den skulle dock ingen annan mäkta än en man som hvarken haft far eller mor. Men inträffade detta, så vore också kyrkan tillspillogifven. Särdeles länge fingo imellertid icke heller munkarne fröjda sig åt sitt ståtliga bo, ty den hårdhändte Gustaf Wasa nedref största delen af klostret och använde stenarne till byggandet af Wiborgs vallar.
I de famnstjocka murarne af det fordna klostret ha vid företagna reparationer igenmurade celler eller nischer påträffats, som innehöllo benrangel, enligt all sannolikhet efter lefvande inmurade qvinnor (nunnor?), såsom undersökningar velat gifva vid handen.
Detta om stadens monumenter. Den är för öfrigt, såsom en f.d. fästning, temligen trångt bygd, till större delen med små tvåvånings stenhus. Numera, sedan år 1862 de gamla vallarnes nedbrytning och utjemning påbegynts, har dock staden utbredt sig, isynnerhet åt sydost eller den s.k. S:t Petersburgska förstaden till. Äfven dessa nyare stadsdelar äro välbebyggda, ehuru för det mesta med trähus, men gatorna äro breda och trefliga. Stadens läge är vackert och sundt. Vatten kringflyter densamma på tre sidor.
Nu några ord om huru staden ter sig i öfrigt.
Efter år 1721, då Wiborg afträddes till Ryssland, inflyttade många tyskar till staden. Handeln hittills, oaktadt stadens förmånliga läge, hämmad genom inskränkande åtgärder från den svenska regeringens sida, särskildt till förmån för Sandhamn (Helsingfors), tog nu en bättre fart, och Wiborg blef småningom en rik stad. Firmorna Veckroth, Jaenisch och Bartram drefvo en betydlig handel med trävirke och tjära, hvaraf stora qvantiteter producerades i stadens omedelbara grannskap. Men ett ytterst slösaktigt lefnadssätt, minskade eller aflägsnade naturliga tillgångar m.fl. orsaker störtade dock staden i ytterlig fattigdom i början af detta århundrade. Dess export aftog nästan oafbrutet ifrån år 1784 och var ganska klen vid föreningen med det öfriga Finland, hvilken skedde år 1811. Stadens import vid denna tid bestod i intet annat än något salt från Spanien och mjöl från Ryssland. Salt har alltid utgjort en betydande artikel i Wiborgs handel; derföre kallas också staden i de gamla karelska runosångerna "saltstaden". Exporten höjde sig imellertid småningom och importen tog äfven fart på 1830-talet. Nu exporterar Wiborg vid goda konjunkturer trävaror för en summa af 4 till 5 millioner riksdaler årligen, och dess import är icke stort mindre. Rederirörelsen deremot, om man afräknar plankpråmarne på Saimavattendragen och kanalen, är icke synnerligen framstående. Handeln förmedlas till större delen af utländska, isynnerhet engelska fartyg.
Af denna korta historik ses att stadens karakter i främsta rummet är merkantil. Samma pregel har också påtryckts nästan alla förhållanden inom densamma. En präktig stenkaj, uppförd åren 1857-1861 för en kostnad af omkring 120,000 rdr, nya packhus m.m. pryda hamnsidan af staden, der liflig rörelse råder. Wiborgs egentliga hamn är i Trångsund, 1 1/5 mil åt sydvest, emedan endast fartyg af under 12 fots djupgång kunna komma upp till staden. I Trångsund ligga ofta 50 à 60, till större delen utländska, fartyg på en gång under lastning, och stadens hamnar besökas årligen af ungefär 500-600 skepp, utom skärgårdsfartyg, hvilkas antal torde uppgå till öfver 1000.
Wiborg är öfver hufvud taget en ganska bildad och lifskraftig stad. Den räknar på sina ungefär 15,000 invånare ett gymnasium, en högre och lägre elementarskola, tre folkskolor, söndagsskola, landtbruksskola, tre fruntimmersskolor och ett tyskt lyceum samt dessutom talrika privata större och mindre skolor. Antalet allmänna välgörenhetsinrättningar och sjukvårdsanstalter är stort i förhållande till stadens relativa ringhet. Af kyrkor finnas en svensk-tysk, en finsk, en katolsk och tre ryska.
Större fabriker saknar staden väl icke alldeles, men deras antal är ringa. Nämnas må dock Havis stearinljusfabrik med ungefär 200 arbetare och en mekanisk verkstad af nyaste dato. Wiborg kan derföre i allmänhet icke bereda synnerligen mycket arbetstillfällen åt de från landets nordöstra trakter tillströmmande hjelpbehöfvande, utan går strömmen tyvärr åt öster, der de flesta af de stackars arbetssökande jemmerligen gå under. Vallarnes nedbrytning beredde dock en god arbetsförtjenst åt flera hundrade personer, men detta arbete torde nu till någon del ha afstannat. Deremot har man på stadens sydöstra sida, åren 1865-67, uppfört en mängd batterier, hvarigenom jemväl något arbetsförtjenst beredts åtminstone för grus- och sandsläpare.
Wiborg har ganska vackra omgifningar, deribland flere allmänna trädgårdsanläggningar som rätt väl fylla sin plats. Men stadsboernes mest älskade samlingsställe är den s.k. "långa bron", hvilken, isynnerhet i sommaraftonens svalka, verkligen erbjuder en ganska behaglig och vacker promenadplats med det gamla tysta slottet på den ena och den lifliga hamnen på den andra sidan.
Bland Wiborgs omgifningar kunna vi icke förbigå att omnämna "Monrepos", en praktfull park, tillhörig den från Frankrike under revolutionen emigrerade familjen Nicolay. Den baron Nicolay, som erhöll sig detta gods förlänadt år 1811, började här, ungefär en fjerdingsväg från staden, vid stranden af "det finska vattnets botten", en storartad parkanläggning, som sedermera utvecklat sina skönheter på en förvånande kort tid. Förste egarens son, baron P. Nicolay, f.d. rysk minister i Kjöbenhavn, fortsatte med mycken ifver sin faders verk. Numera behöfver parken endast underhållas; — man har nära nog gjort allt hvad möjligt varit för dess fulländning.