Monrepos, på hvars närmare beskrifning utrymmet ej tillåter oss att ingå, är ganska omvexlande: det bjuder på fjärdar och holmar, på ängar, skogar, berg och klippor, allt skickligt berördt af konstens förädlande hand. Det är ett stycke "Finland i ädlaste stil".

Men Wiborgs intressantaste sida är i alla fall den etnogrofiska profkarta som denna stad företer. Såsom vi redan nämnde ha ett stort antal tyska familjer i tiden bosatt sig i den goda staden och synbarligen förkofrats såväl hvad antal som ock förmögenhet vidkommer. Den "stora handeln" ha de helt och hållet lagt under sig och detta sannolikt till fromma både för stad och land, som det heter, ty i jemnbredd med de stora handelshusens vidsträckta affärsverksamhet utveckla desamma icke blott en storartad välgörenhet utan hvad mera är, de ha i senare tider börjat ådagalägga mycket intresse för den allmänna undervisningens upphjelpande. Sålunda existerar i Wiborg en folkskola — oss veterligen den enda i Finland — som grundar sin tillvaro på blott privata bidrag. Dessa bidrag flyta till niotiondedelar ur köpmännens fickor. Detta är rätsidan af bilden. Låtom oss nu kasta en blick på don afviga sidan. Dessa samma "tyskar i Wiborg" äro ändock icke riktiga finnar. De ämna, tror jag, visserligen aldrig flytta bort från nämnda land, ty deras fördel manar dem att stanna qvar och de äro allaredan för mycket sammanvuxne med de förhållanden under hvilka de förtjenat och sammansparat sin förmögenhet, för att kunna lösslita sig ifrån denna deras sjelfvalda hembygd. Men de förbli tyskar i många afseenden ändå — och deri ligger det onda. Någon lifaktighet i finskt-nationel riktning kan svårligen uppspåras hos dem — om icke en sådan som är konstlad. Deremot äro de stora kosmopoliter, dock icke så mycket af öfvertygelse som icke fastmera drifna till denna ståndpunkt af sin egendomliga ställning inom det uppspirande finska lifvet och handelsverksamhetens öfver hufvud taget alla åtskillnader utjemnande karakter. Emellertid undandrages härigenom mycken intelligens det offentliga lifvet i Finland.

Den nästföljande gruppen är den svenska talande befolkningen. Den är ovedersägligen intelligensens banerförare i den lilla, men ingalunda betydelselösa staden. Till antalet är den "svenska församlingen" också i jemn och stadig tillväxt. Det är egentligen sedan hofrättens inrättande, år 1839, som det svenska elementet börjat få insteg i och äfven vunnit mycken terräng i Wiborg samt i allmänhet i hela sydöstra, det så kallade, "Gamla" Finland, en besynnerlig benämning på de delar af nämnde land som allt sedan 1721 lydt under rysk spira. Såsom jäfvig hvad den svenska nationaliteten vidkommer vill tecknaren af dessa rader dock icke vidare inlåta sig i omdömen rörande denna fråga; han har blott velat påpeka tillvaron af äfven denna grupp ibland de många andra.

Nu följa finnar och — ryssar.

Finnarne äro naturligtvis talrikast och deras nationalitet är i hastig tillväxt. Men som densamma till större och största delen representeras af tjenstefolk och lägre handelsbetjening, åkare m.m. dylikt, så kan man icke förvånas öfver dess jemförelsevis ringa betydelse i såväl socialt som till och med kommunalt afseende.

Ryssarne — militären undantagen — idel köpmän och deras så kallade bokhållare — äro ganska talrika. De äro i allmänhet mycket mera finnar än ryssar — åtminstone till sina politiska tänkesätt. De "gamla, goda svenska lagarne", som ju äfven gälla i Finland, förläna dem ett bättre skydd till person och egendom än Rysslands "Svod sakonoff" (lagsamling) kan göra. Hvad bildningsgraden vidkommer kan denna grupp räcka handen åt finnarne, ja den står i några afseenden till och med djupt under denna senare. Ryssarne i Wiborg ha nämligen inga skolor för sin "församling".

Det är denna brokiga tafla af fyra nationaliteters sammanlefnad som
gör Wiborg till en verkligen intressant ort i etnografiskt hänseende.
Man saknar icke anledning att tro sig vara i en "förstad" till S:t
Petersburg, detta östra Europas Babylon.

Föröfrigt kunna vi säga till Wiborgs beröm att sedligheten i allmänhet står högre än i många andra städer af samma rang, att dryckenskapslasten — med undantag af de ryska soldaterna — räknar få anhängare samt att det offentliga lifvit öfver hufvud taget utmärker sig genom anständighet och en viss behaglighet, härflytande från någorlunda jemnt fördelade förmögenhetsvilkor, hvilket dock icke utesluter tillvaron af åtskilliga "millionärer" i den lilla, goda staden.

3. Från Ladogas strand.

1.