Utom Walamo kloster har den grekiskt-katolska propagandan vetat att på finskt område förskaffa sig tillfälle till ännu en klosteranläggning. Det är ön Konevits, jemväl belägen i Ladoga sjö, ungefär 4 à 5 mil sydost om staden Kexholm och nära fasta landet. Här grundlades år 1393 ett grekiskt kloster. För närvarande för detta ett tynande lif. På Konevits finnes dessutom ett slags nunnekloster, ett internat för qvinnor, som vilja draga sig tillbaka från verlden. Men äfven detta är föga anlitadt. Ön, som är betydligt mindre än Walamo och på intet vis kan jemföras med denna i naturlig rikekom eller fägring, har icke kunnat tillocka sig så många munkar som Walamo. Man råkar ofta munkar från Konevits iklädda en fattig botgörares skepnad, vandrande vidt omkring för att insamla gåfvor till sitt kloster, förebärande någon begången synd, hvilken på detta sätt bör godtgöras. Vi betvifla icke att oftast någon begången synd, ett brott kanske, ligger till grund för dessa vandringar, men vi äro icke fullt öfvertygade om att syndernas förlåtelse följer på de till klostret insamlade medlens aflemnande, isynnerhet som vi icke påminna oss ha hört omtalas något extrakraftigt helgon på Konevits, hvaremot Waldam (som ryssarue falskt uttala namnet) är bekant för sina "undergörande helgon".
Numera föra munkarne ett ganska tyst lif i socialt hänseende, men så har icke alltid varit fallet. Ryssarne skryta gerna med att kristendomen tidigare genom Ryssland kommit till Finland, än öfver Sverige. Hvad de öster och nordost om Ladoga bosatte finnarne vidkommer kan detta icke nekas. Men hvilken har väl vinsten häraf varit? Får man dömma af det "andliga öde", som drabbat de inom storfurstendömet Finland genom proselytmakeri till grekiska kyrkan omdöpta finnarne, så har man just icke mycket skäl att glädja sig åt kristendomens ankomst österifrån. Utom att öfver allt i de socknar, der grekiskt-katolska finnar lefva till ett större antal, okunnighet och rå vidskepelse bibehållit sig såsom folkets förnämsta karaktersdrag, ha dessutom de goda sidorna af den finska nationalkarakteren: ärlighet, rättframhet, pålitlighet och gästfrihet, i det närmaste fått gifva vika för sina motsatser, eller: oärlighet, dolskhet och kryperi samt en prejande schackraranda hos befolkningen. Till sådana socknar kunna räknas Salmis och Suistamo, nordost om Ladoga, vidare Suojärvi samt ej obetydliga delar af Imbilaks, Sordavala, Parikkala, Kronoborg, Hiitola (Tiurola kapell), Pyhäjärvi, Rautus, Walkjärvi m.fl.
Det fanns en tid, under kejsar Nikolai regering, då den ryska religionspropagandan dref ett fräckt spel i östra Finland. Detta tillgick sålunda. Liksom här, måste äfven i Finland hvarje person som ville ingå äktenskap ha gått till nattvarden, men detta åter kunde icke ske med mindre han kunde läsa i bok. Om nu en ung bondgosse eller qvinna af lättja icke lärt sig läsa samt följaktligen tredskat med sin nattvardsgång, men det oaktadt ville gifta sig, så stötte de på hinder från presterkapets sida. Hvad var då lättare och beqvämare än att vända sig till en rysk prest, låta döpa om sig och sedan afsluta äktenskapet? De ryska presterna arbetade ifrigt i denna riktning. Följden har blifvit en talrik icke läskunnig befolkning i flera af de nämnde socknarne, ty finska, deras modersmål, ha de icke lärt sig att läsa och läsa ryska behöfva de icke för att utöfva sin kult. Af öfvertygelse har säkerligen ingen i Finland bytt om religion. Tvärtom torde icke så få greker gerna vilja gå öfver till lutherska läran, men detta är helt enkelt - förbjudet. Hvilken uppbyggelse de grekiskt-katolske finnarne ha af sin religionsutöfning kan man redan sluta deraf, att på sin höjd måhända en tjugondedel af dessa förstår ryska. Hela kyrkogången är således för dem inskränkt till iakttagandet af några kyrkliga ceremonier, såsom korstecknet m.m. Hvad kan man vänta af sådana menniskor? Åtminstone icke någon högre kultur, och icke heller torde fosterlandskärleken kunna slå rot hos menniskor, hvilka icke ens förstå de böners innehåll, som de, på obegriplig rotvälska pladdra fram, och i hvilka i sanning, kejsarens namn torde vara det enda (och ofta återkommande) ljudfall, hvars betydelse de fatta.
En tafla af detta sorgliga slag företer det "andliga lifvet" i en icke obetydlig del af östra Finlands gränssocknar — ett verk af ryska presterliga propagandan. Härtill kommer att naturligtvis grekiska föräldrars barn — äfven om blott den ene maken är af grekisk trosbekännelse — icke få döpas till den lutherska trosläran. Eländet är oförbätterligt under nu bestående förordningar och ljusare tider torde under den nu rådande "förryskningsregimen" föga stå att förvänta.
Under dessa sorgliga förhållanden lefver en del af den beklagansvärda finska befolkningen i de för öfrigt af naturen rikt begåfvade Ladogatrakterna. Om derföre besökarens öga tjusas af de sköna naturbilderna som Walamo erbjuder, och vackra, poetiska vyer uppgå för hans själ vid åskådandet af all den skönhet, som omgifver honom, så blekna dock de senare till ett intet och ögat fuktas af en bitter tår vid tanken på huru många tusen själar blifvit bokstafligen snärjda i mörkrets band af just de personer, som råda om och lefva i Walatnos vackra nejder. Man blir frestad att önska all den materiella odling, man skådar omkring sig — ett verk af munkarnes trägna arbete — djupt ned till Ladogas botten — ty hvilket sorgligt öde har icke just denna munkinstitution bringat öfver dessa trakter, hvilkas befolkning icke mera kan säga sig ega ett fosterland?
Och att drömma om att Walamo någonsin kunde blifva finskt — det är fåviskt, ty lika lätt kan man drömma om att rycka en af de skönaste juveler ur den ryska kyrkans krona eller släcka glorian, som omger den "rätta tron", uppburen af czar och folk i fast förening.
3.
Vi ha ofvanföre sökt gifva en kort teckning af det religiösa lifvet i denna del af Finland; återstår ännu att kasta en flyktig blick på dessa orters sociala förhållanden. Vi måste tyvärr i detta afseende tillägga att allt äfven på detta område är uselt bestäldt, liksom att Finland jemväl härför har att tacka Ryssland.
Det är en sorglig tafla som vi nu gå att upprulla, en tafla vittnande om medeltidsråhet och förakt för den enskildes rätt. Beklagligen har densamma dock ännu den dag som är i dag ett sig värdigt motstycke i Rysslands förfaringssätt emot de "eröfrade folken." För lagkränkningar skyr icke den czariska makten tillbaka. — Hvad vi här vilja berätta är följande: Då denna del af Finland underlades czarrikets växande makt, skänkte dess kejsare och i synnerhet kejsarinnor (Anna, Elisabeth, Catharina II) den eröfrade jorden åt sina gunstlingar. Sålunda blefvo bönderna, "urbefolkningen", så godt som lifegna. Häri låg då ingenting underligt från rysk sida, ty ett enahanda förhållande egde ju rum i Ryssland. Men det bittra låg deri att finnarne derförinnan åtnjutit svensk lag och rätt. De arma menniskorna som byggde och bodde i dessa trakter kände sig derföre olyckliga, hvilket de ock i sanning äro äfven i dag. Det hör icke till uppgiften af denna lilla skizz från för oss redan främmande trakter att ingå i ett närmare skärskådande af dessa förhållanden, men vi ha velat omnämna dem för att läsaren rätt må kunna fatta den sorgliga bild af ett för detta framtidsland vi nu gå att teckna. För att koncentrera framställningan i en så liten ram som möjligt ställa vi staden Kexholm och dess lif i förgrunden af vår teckning.
Aflidne professor Hwassers tanke (se den lilla bekanta skriften om Borgå landtdag) att Finland och det finska folket vore den brygga, på hvilken civilisationen skulle bana sig en väg till Ryssland, var en snillrik tanke — men hvilken icke förverkligats. Sjelfva tanken kom för sent, den kom efter det barbariet redan slagit civilisationen ur brädet, åtminstone i de trakter om hvilka här närmast är fråga.