Hvarje tänkande menniska skall finna att Ladogabassinen ursprungligen varit särdeles väl egnad till utgångspunkt för spridandet af kultur till Europas orient. Den gamla hansestaden Nowgorod vid Ilmen vittnar nogsamt härom. Men Iwan "den förskräckliges" hemska bragd vid eröfringen af denna kulturens utpost (22,000 innevånare dränktes i för tillfället i floden Wolchow uppslagna vak) var det ryska elementets första seger i Europa. Sedan dess har civilisationen i dessa trakter af verlden fört ett tynande lif och betydelsen af ett framtidsland för kulturen har vikit från Ladogas vackra kuster. Men betraktelser af detta slag skulle leda oss för långt ifrån vår vida mindre uppgift. Alltså retour till Kexholm.
Hvad det är lämpligt att säga "retour" då man talar om den staden, Kexholm! Det är verkligen en bakåtgående stad, isynnerhet om man i tanken går tillbaka till hvad denna stad kunnat blifva, oaktadt all sin litenhet och sitt afsides läge.
Det finnes tusentals småstäder på jorden, hvilka dock hvar för sig ega någon betydelse för det land de tillhöra. Brackenburg i Tyskland och Rottenborough i England betyda något, om än aldrig så litet, i och för sitt land, men Kexholm betyder platt intet för Finland, — det är en rysk stad. Då ministerstatssekreteraren för Finland, grefve Rehbinder, i tiden gjorde det dystra förslaget att för alltid från "storfurstedömet Finland" skilja den del af "Gamla Finland", hvarom här är fråga — då anade han kanske att denna landsdel var en social och politisk kräfta för det öfriga landet. Få orter i Finland äro så passande som Kexholm att afge en profbit på den sociala disharmoni som åtföljt det ryska systemet i Finland, emedan ortens yttre fysionomi kan förete en så trogen, det vill säga själlös bild af den lycka som Ryssland erbjuder sina eröfrade provinser. Ett ordspråk i de ryska Östersjöprovinserna lyder: "Dit ryssar komma, der blir det tyst." Och tyst har det i sanning blifvit här.
Kexholm är en gammal stad, som anlagts af svenskarne redan i trettonde århundradet, eller riktigare sagdt, småningom uppkommit omkring ett af svenskarne i fordna tider på en ö vid Wuoksenelfvens utlopp uppfördt fäste, det nu så kallade "slottet". Stadens läge är flackt, men var icke fult medan Wuoksen ännu hade sitt förnämsta aflopp förbi densamma. Men sedan denna elf fällts genom Suvanto sjö (år 1857) och tagit en sydligare riktning, är utloppsarmen invid Kexholm blott ett "grundt vatten". Det ypperliga laxfisket har upphört och hela staden har fått en egendomligt tråkig fysionomi. Ett vördnadsvärdt minnesmärke, det gamla slottet från svenska tider, uppreser sig midt ibland modern torftighet. Det gamla har häfdat sin anborna kraft och motstått seklernas påtryckning, det nya har deremot icke förstått sig sjelf, utan antagit ömkliga former och för ett tynande lif. Stadens handel är dock icke så alldeles obetydlig, men hvarenda köpman är ryss, eller hvad ännu vida vidrigare är, en russifierad finne.
"Ser du någonstädes ett gladt anlete?" Ingalunda. Med skygga, misstrogna blickar stiga de nedslagna bönderna — hela befolkningen vidtomkring Kexholm består af s.k. donations- eller frälsebönder — in i salubodarne. De utbjuda sin uppsamlade videbark åt handlanden; underbjudas, prejas, men erhålla dock till slut sin liqvid — i varor. Kontanta pengar förekomma mera sällan vid denna handel, som i förbigående nämndt alldeles icke är obetydlig. Staden Kexholm allena utför af denna vara öfver hufvud taget årligen för ungefär 200-300,000 riksdaler till Petersburg, der den användes vid garfverierna. Ryskt mjöl utgör det förnämsta bytesmedlet.
Der kommer ett slags herreman åkande i flygande fart och vid ljudet af en väldig "Waldai-klocka". Hans trespann — den ryska "troikan" — stannar ångande utanför en salubod. Det är förvaltaren från något af de stora frälsegodsen i trakten. De omkringstående bönderna blotta ödmjukt sina hufvuden — det är ju en af deras värsta busar som de skåda framför sig — en påminnelse för oss om det feodala ok som hvilar öfver hela denna landsträcka.
Och språket i den goda staden sedan! Ryskan och en förskämd finska öfverväga hos mängden af invånare; — svenska hör man sällan och alltid rysligt rådbråkad. "Jag kom utaf landet med min kappa ifrån siden." Det egentliga salongsspråket är ett slags hemsk tyska. Bröderna Grimm skulle säkerligen ha stått alldeles handfallna inför massan af dessa underliga ljud, finska och ryska ord mod tysk ändelse och böjning etc. etc., som här strömma emot en.
Kexholm har dock sina minnen, ehuru dessa icke äro af det glada slaget. Det gamla slottet begagnades nämligen såsom ett slags statsfängelse och mer än en förnäm ryss har förvisats till detta finska "Pustosersk". Underliga historier äro i omlopp i den lilla staden om sådana statsfångar. Sålunda omtalas isynnerhet såsom särdeles märkvärdig den "namnlöse" ("besimennij" på ryska). Denne man anlände någon qväll på 1820-talet med ett fyrspann för en heltäckt vagn, åtföljd af en kosack-eskort till slottet. En af de fastaste celler i ett sidotorn öppnades och fången, hvars ansigte "ingen fick se", inspärrades. Vagn och eskort återvände till S:t Petersburg. På slottet kallades fången "den namnlöse". Icke nog med att han i sjelfva verket var utstruken ur de lefvandes antal, han skulle icke ens få hafva lefvat — han hade intet namn. Hans cell var trång. Så satt han i många, många år. Slutligen en dag kommer en hemlig ordre från Petersburg. Den hemlighetsfulle mannen får lemna sin cell, röra sig fritt, men icke lemna staden Kexholms område. Det var en mun med ett särdeles förnämt utseende och skick och talade flytande väl, vida flera språk än man kunde rådbråka i Kexholm. "Den namnlöse" var sällskaplig men ytterst förbehållsam. Han umgicks i några "hus" i Kexholm. Hans ålder kände ingen; gammal såg han icke ut men var alldeles gråhårig då han trädde ur sin cell. Han dog som "namnlös" efter att ha vistats elfva (?) år i Kexholm. Denne nye "jernmask", ty äfven den "namnlöse" ansågs stå den regerande familjen alltför nära, utgör ett älsklingsämne för samtal i Kexholms societet. Äfven andra "politiska fångar" omtalas, till och med svenskar och finnar, men berättelserna om dem äro så sväfvande och osäkra, att vi här förbigå desamma.
4. En vacker hufvudstad i ett litet land.
Liksom då uppå en molnhöljd himmel, vid den framträdande solens ljusblick, en i rik färgskiftning glänsande regnbåge uppspringer — så helsar oss också ofta på historiens blad, midt ibland scener af nöd hos ett hårdt pröfvadt folk, en ljusglimt af ett högre lif, en regnbåge i de gladaste färgtoner. Den gamle Noah hade icke så orätt i sitt allegoriska antagande. Dessa glada ljusglimtar i ett folks historia, dessa färgrika regnbågar, vid hvilka öga och själ gerna hvila och ur hvilkas skimmer de hemta ny lifskraft för bildningens ofta flämtande lampa, de äro i sanning en borgen för att jordens folk icke äro ämnade att dränka sin tillvaro i nödens tåreflod.