En sådan regnbåge på det finska folkets nu töcken- och molnhöljda himmel är det fattiga Finlands vackra hufvudstad, det ljusspridande och förhoppningsfulla, glada Helsingfors.
Få städer i norden ha, då man tager med i betraktande de politiska, sociala och merkantila förhållandena, så hastigt blomstrat upp, som det visserligen bland storstäder icke stora Helsingfors, men hvilken dock på intet vis numera kan rubriceras såsom en stor småstad. I de europeiskt-nordiska länderna har det öfver hufvud taget visat sig att det ingalunda är invånarantalet i en stad, som betingar dess betydelse, vare sig i nationelt eller politiskt hänseende. Folkkarakteren i nordens civiliserade länder är i allmänhet i förhållande till det yttre lifvets vilkor intensivare än söderns.
I det sociala lifvet göra sig i norden i allmänhet samma driffjedrar gällande som i det politiska, nämligen öfvertygelse och ihärdighet. Utan ett lugnt medvetande om sin sändning, vore nordens folk icke mäktige nog att upprätthålla sin frihet. Utan ihärdighet i viljan egde de icke nog kraft att, ehuru jemförelsevis fattige på materiella hjelpmedel, kunna uthärda täflan med mera lyckligt lottade nationers inre utveckling. De ha dock bra nog löst dessa uppgifter, på några få undantag när, hvilka mera betingats af vissa tryckande yttre förhållanden, än haft sin grund i någon framstående svaghet i folk-karakteren. En på sådant skäl delvis hämmad snabbare utvecklingsprocess kan dock, enligt hvad historien gifver vid hand, när lyckligare omständigheter inträda, godtgöras inom ganska kort tid. Emellertid bär de nordiska städernas utvecklingshistoria en tydlig prägel af detta folkens mera kontemplativa skaplynne. De nordiska folken ha icke sträfvat och äflats med att lysa genom praktfulla städers anläggning. För dem voro och äro städerna medel, häfstänger, att höja sjelfva folkets välstånd och befrämja dess bildning, icke blott skapelser af nationel fåfänga eller herrskarenyck. Vi undantaga här S:t Peterburg, skapelsen af Peter den förstes för Sverige så olycksbringande snille, men vi anse icke heller ryssarne för ett nordiskt, utan för ett orientaliskt folk.
Hvad nu särskildt Finland, hvarom frågan gäller, vidkommer, så bör man först taga i betraktande, att i våra dagar städernas ställning till folkens sociala lif öfver hela verlden undergått en stor förändring, som i betydlig mån närmar sig nordens ursprungliga uppfattning. Det är som skulle en flägt af amerikansk verldsåskådning ha inverkat på de europeiska folken. Städerna betyda på långt när icke så mycket, i och för sig sjelfva, som fordom. Utvecklade förbindelser och en större internationel rörelse och inverkan ha fastmera, om vi få begagna oss af ett handelsuttryck, gjort städerna till agenter folken emellan. Då det gäller att bedömma en orts vigt och betydelse för sitt land, frågas det i allmänhet numera icke om den är stor, folkrik m.m., utan frågan gäller i hvilken mån representerar denna stad sitt folks allmänna lif i det ena eller andra afseendet. Vår tid utmärker sig nämligen å ena sidan lika mycket genom sitt sträfvande att decentralisera det allmänna lifvet, hvad adminastration och politik vidkommer, såsom af den öfverhandtagande selvgovernments-principen och de moderna nationalitetsidéerna nogsamt framgår, som den å andra sidan af alla krafter arbetar uppå att å vissa lämpliga platser centralisera vissa facer af nationernas inre framåtskridande.
Vidare bör man taga i beräkning, att i nordens vidtutsträckta och glest befolkade länder sällan någon stad kan i sig förena alla vilkor för att kunna vara sitt lands emporium i alla afseenden. De merkantila intressena uppsöka vanligtvis en annan plats för sin verksamhet i stort än de vetenskapliga, åtminstone bestämmes deras centralisation å någon viss ort af alldeles andra motiver. Det rent politiska lifvet utvecklar sig naturligtvis i främsta rummet i ett lands s.k. hufvudstad och de administrativa intressena träda gerna i dettas fotspår. Isynnerhet gäller detta i länder med ännu outvecklade kommunikationer och till dessas natur hör Finland utan gensägelse.
Helsingfors' fysionomi saknar, ty staden är hvad handeln vidkommer den tredje i ordningen inom landet, alldeles detta uttryck af merkantilt lif som t.ex. trycker en allt annat nivellerande stämpel på Wiborg och äfven ger gamla Åbo stad en viss bestämd prägel. Helsingfors har nämligen en ganska ringa export, och en i det stora hela obetydlig rederirörelse (2,738 läster inklusive 10 ångfartyg). Dess handel består förnämligast af en stor import. En främling som kommer till Helsingfors vet i början icke hvad han skall tänka om staden annat än att dess läge är ett af de vackrare i Europa, att den är väl byggd och ser särdeles ung ut — kanske man till och med märker en viss brådska i dess utveckling. Det inre lifvets bestämmande momenter göra sig icke genast så tydligt gällande, som i de flesta andra städer af samma rang. Väl ser man talrika uniformer, något militär också och en artig mängd embetsmannakokarder, men intet af dessa element är på ett bestämdt sätt öfvervägande. Snart orienterar man sig dock — och staden vinner, ju förtrognare man blir med dess lif och seder.
Helsingfors är en ung stad. Väl anlades densamma redan af Gustaf Wasa vid Wandaåns mynning, en half mil åt nordost och flyttades till sin nuvarande plats ungefär hundra år derefter, i medlet af sjuttonde århundradet. Men de få minnen af någon vigt, som den har att bjuda uppå, göra dess äldre historia föga intressant. Staden, ehuru från början favoriserad och ämnad att bli sitt vis à vis Rewals konkurrent i handeln på Ryssland, mäktade emellertid icke höja sig till någon större betydelse inom detta gebit — och något annat kom tillsvidare icke i fråga. Det är först närmare två hundra år senare, som Helsingfors börjar gå uppåt med raskare steg. Sedan år 1812 bestämd till säte för finska regeringen, blef staden detta äfven år 1819. Icke ett fullt årtionde härefter eller 1828 flyttades akademiens säte ifrån det Sverige så nära belägna Åbo, från "Minnenas stad", till det då jemförelsevis likgiltiga Helsingfors. Den czariska politiken misstog sig icke i alla afseenden. Hon flyttade derföre också universitetet. Detta var nog praktiskt från en absolut mot-svensk ståndpunkt betraktadt, ty det är längre från Helsingfors än från Åbo till Stockholm och Upsala. Men oaktadt geografien i vårt tidehvarf trädt i ett alldeles nytt stadium hvad afstånd vidkommer, och dessa följaktligen icke mera betyda så mycket som fordom, så kan likväl icke nekas, att Helsingfors är mindre svenskt än Åbo: det är deremot mera finskt än Aurastaden och detta i mera än ett afseende, ehuru allmogen i Abo-trakten talar finska. Helsingfors' finska befolkning är också i jemt tilltagande, och medan man ännu på fyratiotalet högst sällan hörde ett finskt ord på gatorna eller af den tjenande klassen, hör detta deremot nu till de allra vanligaste företeelser. Man bör härvid besinna att Helsingfors är omslutet af idel svenska talande socknar, men inflyttningarne från det inre landet äro ganska talrika.
Att staden efter de nämnde stora förändringarne till sin förmån snart skulle erhålla ett nytt utseende var gifvet, och 25 år efter styrelseverkets flyttning stod Helsingfors der såsom en vacker och aktningsbjudande stad, räknade då redan (1845) 17,000 invånare, medan den 1820 icke ännu egt mera än c:a 7,000. Men det är först under de två senaste årtionden, från 1846-1866, som Helsingfors blifvit hvad det nu är samt erhållit sin egendomliga karakter såsom Finlands hufvudstad. Icke allenast att staden under denna tid ökat sin befolkning till inemot 30,000 invånarne, alltså nära nog fördubblat densamma, utan inom dessa år utvecklar den också sin egentliga betydelse såsom den moderna intelligensens, bildningens och rättvisans stamort i Finland. Den finska historien stod någorlunda stilla från 1809 till 1840-talet; men från denna tidpunkt började skönjas ett tyst och lugnt, men allvarligt och ihärdigt kulturarbete, som uppstod inom det finska folket. Detta arbete i ljusets tjenst hade sin källa och utgångspunkt i Helsingfors. Det är sitt universitet Finland har att tacka härför. Den vaknande nationalitetskänslans "heliga flamma" underhölls här renast och klarast midt under hotande faror och för dess utveckling framställda hinder. Om någonsin ett universitet inför sitt folk har gjort skäl för sin titel af intelligensens och ljusets härd, så är detta fallet med det finska under de senaste 20 åren. Mycket har till dess stora inflytande, hvartill vi längre fram skola återkomma, äfven den omständigheten bidragit, att universitetet uppslagit sina bopålar i landets hufvudstad. Akademien har sålunda blifvit det allmänna lifvet i Finlands hjerta, hvars högre eller svagare pulsering bäst återgifvit de inom folket lefvande opinionerna, isynnerhet så länge ännu inga landtdagar fingo ega rum på andra sidan Bottenhafvet.
Här kunde det kanske vara lämpligt att i bredd med universitetets blott medelbara inflytande egna ett flyktigt ögonkast åt styrelsens eller, såsom man i Ryssland uttrycker sig, "de lokala myndigheternas" omedelbara betydelse i Helsingfors. Den är icke ringa. Helsingfors är i många afseenden en byråkratisk stad; men denna byråkrati är tillsvidare ännu så nationel, att den nära nog är det bästa Finland eger i praktisktpolitisk väg. Den älskar att stödja sig på de gamla svenska grundlagarne. Universitetsungdomen, ur hvars leder alla Finlands embetsmän, utom dess guvernörer och generalguvernörer, i tiden utgått, utöfvar dessutom ett egendomligt inflytande på allt offentligt lif i Helsingfors. Ehuru man väl i högre kretsar ler åt ungdomens omdömen, så — skäms man dock för dess tadel.
Men låtom oss kasta en blick på stadens yttre företeelse.