Från hvilken sida man än nalkas densamma framställer sig alltid en vacker vy. Bäst presenterar sig dock staden från sjösidan sedan man passerat det ryktbara Sveaborg, denna förförda jungfrufästning, som 1808, utan något slags bombardement, gaf sig till fånga och 1853, oaktadt en 30 timmars härjande eld ur nutidens förfärliga kanonor, ej ens blef stort skadad hvad dess vallar vidkommer, öppnar sig för det tjusta ögat panoramat af det vackra Helsingfors. Här ha vi till venster Ulrikasborgs på klippor anlagda, med talrika och smakfulla "villor" utsirade park, äfvensom astronomiska observatoriet samt katolska och tyska kyrkorna; till höger åter, å den s.k. Skatudden, f.d. finska flottans kasernbyggnader, det finska markka-mynthuset och den nya i färg- och metallglans skimrande ryska kyrkan. Och framför oss — hvilken tafla: åtminstone för ett finskt hjerta:
"Jag ser dina torn, dina stolta fasader
Sig ordna i hvita och glänsande rader",
sjunger Topelius om Helsingfors. O ja, man kan dikta en sång om denna vackra "lättfärdiga mö, som på klipporna skalkas". Det första ögat fäster sig vid är den på ett högt berg placerade, hela staden dominerande, Nikolaikyrkan, från hvars kupol man skall njuta förmånen att kunna få se det "lyckliga" Estlands kust och den gamla staden Rewal. Men sänker sig blicken något från detta vårdtornlika andaktstempel, så möter den väl en vida mera jordisk, men likväl vackrare syn. Vi antaga att vi anlände om morgonen. Framför oss utbreder sig ett torg, "Salutorget", 275 alnar långt och 195 alnar bredt, infattadt på ena sidan af nära nog palatslika, stora och i modern stil uppförda stenhus, och på en annan begränsadt af en med vackra träd planterad "esplanad", en grön, frisk oas i detta kaos af sten. Tvänne sidor af torget stöta med sina stenkajer omedelbart till vattnet. Det är morgon. Båt vid båt i flera rader trängas vid kajerna och torget hvimlar af folk, en sannskyldig myrstack. Och lika intresserade som myror och betänkta på sitt lekamliga underhåll se också alla dessa menniskor ut. Det är nämligen "torgdags" nu och hela Helsingfors förser sig för dagen med allt hvad till lifvets nödtorft hörer, från salt strömming ända till sparris och tidiga bär, från träskålar och lerkrukor till doftande blommor och barnleksaker. Det är en brokig, larmande och dock väl ordnad tafla, som i morgonsolens glans tager sig högst liffull ut. Till venster om torget börjar den nämnda "Esplanaden", en särdeles täck anläggning, som, så snart träden hunnit växa till, skall kunna täfla med de flesta af sitt slag i norden. Dock äfven nu redan äro dess skuggrika lindalléer en af stadens behagligaste platser och en af dess största prydnader samt tillika af oberäkneligt gagn, i det att staden på sitt smalaste ställe genom denna 1,300 alnar långa och 150 fot breda trädplantering delas i två hälfter. Detta är af mycken vigt vid möjligen förefallande större eldsvådor, en hemsökelse, hvaraf Helsingfors före sin pånyttfödelse talrika gånger lidit, och hvilken olycka alltid är i dubbel mån hotande i en stad, der så många trähus förekomma som fallet är i Helsingfors. De vackra "esplanaderna" äro derföre icke blott "til lyst" för den finska hufvudstaden.
Man kan tryggt jemföra denna promenad med "Unter den Linden" i Berlin, och om äfven någon son af den tyska konungastaden skulle harmas deröfver, måste vi dock säga rent ut, att Helsingfors' "Esplanader" med sina breda, yppiga gräsplaner på sidan om alléerna se vida friskare ut, än de damhöljda lindgångarne i det på sand byggda Berlin. På hvardera sidan om den gröna oasen löpa tvenne af stadens mest trafikerade gator, och midt i sjelfva promenaden, som för kommunikationens skull gcnomskäres af några tvärgator, reser sig på en fri plats det vackra och för finska förhållanden verkligen ståtliga teaterhuset, som oaktadt branden år 1863, nu, åter restaureradt, står i all sin smakfulla enkelhet, ett värdigt konstens tempel i den skönhetsälskande, flärdfria Norden. Kostnaderna för denna byggnad torde, inklusive dess nästan totala återuppbyggande efter branden, uppgå till cirka 800,000 finska mark, ungefär 535,000 rdr. Teatern har rum för 900 åskådare samt innehåller dessutom en "kejserlig loge", vackra foyéer, bufeter, garderober, boningsrum m.m. och en större restaurationslokal — en "opris" i Helsingfors också. I allmänhet har Helsingfors i denna väg, restaurationer nämligen, något syskontycke med det frejdade Stockholm. Till och med har Helsingfors i det så kallade "Kapellet", beläget i "första esplanaden", ett litet, men mycket litet, motstycke till den berömda "Strömparterren" i Sveriges residensstad. Det lilla näpna "Kapellet", (i parentes kostar detsamma staden ungefär 24,000 rdr) är allmänna mötesplatsen för hela den fashionabla verlden i den finska hufvudstaden. Restaurationslokalen, som jemväl kan begagnas vintertid, är prydd med fresker af den finske målaren A. v. Becker. Talriga statyetter samt en äfven i öfrigt prydlig inredning, bidraga att göra denna lokal ganska inbjudande. Restauratören på stället betalar också ett årligt arrende till staden af icke mindre än 8,000 finska mark, 5,400 rdr, — mycket nog i Helsingfors, då, om vi icke missminna oss, för Strömparterren i Stockholm årligen erlägges endast 6,050 rdr! Af allt detta kan nu väl äfven främlingen se att stadens fysionomi i allmänhet är glad. Föga prakt möter ögat, men en viss estetisk smak nästan öfverallt. Hvad som dock i väsentlig mån ger Helsingfors prägeln af endast hufvudstaden i ett litet och till på köpet fattigt land, det är butikernas, handelsbodarnes enkla utstyrsel emot hvad t.ex. Stockholm har att uppvisa i denna väg. Väl räknar Helsingfors icke mindre än ungefär 200 handlande och måhända öfver 100 butiker, och detta tyckes nog bevisa en stor omsättning, men man är nöjd med mindre ståt, då — man icke kan hafva det bättre.
Totalintrycket af det hela är imellertid behagligt, och man glömmer kanske för lätt att man befinner sig i det "fattiga Finland", men man glömmer också vid anblicken af den lifliga rörelsen omkring sig — och detta hedrar såväl stad som land — att man promenerar norr om sextionde graden nordlig bredd, i ett land så föga kändt, och tyvärr ännu mindre erkändt af utländingar, — och dock väl förtjent såväl af att kännas som ock erkännas t.ex. framför några små tyska furstendömen, hvilkas namn, representerande arealen af en finsk socken, dock ofta göra så mycket buller i verlden, — men ett buller som egentligast kan jemföras med de tomma tunnornas. Den nämnda ringa kunskapen om Finland skall dock med tiden något ge sig och håller redan på att undergå en förändring. I annat fall hade t.ex. finska statsverkets utländska lån stött på ganska naiva, men oöfverstigliga hinder i baron v. Rothschilds okunnighet om att ett storfurstendöme Finland, med egen finansförvaltning, fanns till. Så var dock icke fallet och nu cirkulera och "paradera" de finska "statspapperen" (sic!) på nästan alla Europas börser — också ett egendomligt steg framåt, i alla fall ett sätt att göra sig bemärkt, en puff på verldsmarknaden för Finlands tillvaro som ett konstitutionelt samhälle — med sjelfbeskattningsrätt. "Hony soit qui mal y pense."
Men vi återgå till våra observationer under promenaden genom staden. I monumentväg har Helsingfors intet att uppvisa, om man icke såsom ett sådant vill antaga en af fyra eller fem skilda stycken stenpelare, som af ett tacksamt land (eller stad) upprestes på det ställe der för första gången en rysk kejsarinna, nämligen år 1833, satte foten på finsk jord.
Om nu också det helsingforska monumentet, trots alla sina delars mångfald, dock förefaller något enfaldigt i det estetiskt bildade Helsingfors, så lider dock staden å andra sidan ingen brist på vackra offentliga byggnader och glada trädgårdsanläggningar, bevis på den kärlek, hvarmed det finska folket omfattat sin hufvudstad och försökt att, begagnande dess fördelaktiga och sköna naturliga läge, göra detsamma till en af nordens vackraste städer. Betänker man vidare den korta tidrymd, inom hvilket flertalet af alla dessa försköningsverk sammanfaller, så måste man i sanning beundra Helsingfors' raska framsteg och detta så mycket mera, som af stadens egna inkomster, i följd af de dryga kostnaderna för kommunalstyrelsen, brandkåren med redskap, inqvarteringstungan m.m. icke något synnerligt öfverskott kan påräknas för försköningar. Det är också till större delen privata bolag som utfört dessa.
Ibland Helsingfors' publika byggnader utmärka sig, utom den redan nämnda nya teatern, flera för arkitektonisk skönhet, bland dem universitetet, riddarhuset och bibliotheket. Den stora Nikolaikyrkan deremot, senatshuset och kejserliga palatset äro icke särdeles framstående genom sin formskönhet.
Helsingfors' vackra läge blir ännu vackrare genom de talrika trädgårdsanläggningar, som af enskilta bolag företagits i stadens omedelbara grannskap. Ulrikasborgs brunnspark med sina höga klippstränder, mot hvilka Finska vikens vågor, obehindrade af någon skärgård, svalla i alla sin ursprungliga kraft, lockade också fordom talrika brunnsgäster, isynnerhet från Petersburg, hitöfver. Dessa orientaliska sommarbesök ha nu, i följd af de ryska pengarnes dåliga kurs i Finland, nästan alldeles upphört, till stor afsaknad för stadens galanterihandlare. Men den vackra, från år till år i fägring tilltagande parken står derföre ingalunda öde och tom. Ungefär hvad Djurgården är för Stockholm det är Ulrikasborg för Helsingfors, och den öfver sommaren i staden qvarstannande allmänheten fyller, de blida Juli- och Augustiqvällarne, icke allenast gångarne i denna vackra park, utan lomnar ej heller det idylliska Kaisaniemi (Karins udde) och det trefliga Thölö lottlösa.
Till en beskrifning af Helsingfors hör vidare, att staden har förmånen af gaslysning och en statspostinrättning samt snart torde komma i åtnjutande af en allmän vattenledning. En jernväg förbinder staden med upplandet och genom ett öfver hela landet utspändt telegrafnät, tyvärr rysk statstillhörighet, står Helsingfors icke allenast i kommunikation med den civiliserade verlden (såväl öfver Torneå som ock S:t Petersburg) — utan hvad nästan ännu mera är — äfven med alla Finlands städer, en i många afseenden särdeles vigtig omständighet. Helsingfors telegrafstation är äfven ganska betydligt anlitad i det i medeltal dagligen något öfver 100 depescher expedieras, till största delen privata och affattade på svenska språket. Stadens ångbåtstrafik är icke obetydlig. Direkt förbindelse underhålles med S:t Petersburg, Stockholm, Rewal och Lübeck samt alla finska kuststäder. I stadens omgifning röra sig flitigt flere af dessa små täcka ångslupar, som blifvit så moderna på senare tider.