Något som är särdeles betecknande för Helsingfors är mängden af privata föreningar, underhållna skolor och välgörenhetsanstalter. Detta vittnar om ett allvarligt sträfvande efter bildning och en uppoffrande menniskokärlek, något som i sanning i Finland är af behofvet påkalladt i dessa nödens år. Det är tillika anmärkningsvärdt huru hastigt och enigt Helsingfors' invånare beflita sig att i behofvets stund inrätta provisionella sjuk- eller arbetshus, barnhem och barnträdgårdar, "soppkokningsanstalter" m.m. dylikt. Detta är ett talande bevis för en stigande allmän-anda, den bästa garanti för ett folks tidsenliga utveckling. I detta afseende föregår alltså hufvudstaden landet med ett berömvärdt — och behöfligt godt exempel. Kommunallifvet kan således, för att gälla en finsk stad, anses vara ganska utveckladt, hvartill i icke så obetydlig grad föreningar af den art som en "frivillig brandkår" och en "handtverkare-sångförening" m.fl. torde ha bidragit, äfvensom den uppmärksamhet, hvarmed den småningom sig allt mer och mer utvecklande periodiska pressen följt de kommunala frågorna. Komne på tal härom, må vi i förbigående nämna att i Helsingfors år 1865 utkommo tidningar och tidskrifter, af hvilka fyra voro dagblad, alla på svenska språket, samt på finska 2 veckoblad och 2 tidskrifter, den ena illustrerad. De senare åren uppvisa visserligen ett mindre antal tidningar i Helsingfors, men man kan äfven i många andra afseenden anse år 1867 såsom ett öfvergångsstadium. Det skulle dock föra oss för långt att här ingå i en relation om den periodiska pressens ställning i landet.
Hvad konstlifvet i Helsingfors vidkommer står nu väl detta, i följd af landets ringa resurser, i allmänhet icke på någon glänsande fot. Men den genom universitetets inflytande estetiskt förädlade skönhetskänslan har utbildat en nobel smak, som t.ex. vis à vis teatern, uttalar sig i en stor förkärlek för en gedigen repertoar. Väl anslogo äfven här Orphei uppsluppna toner och den "Sköna Helenas" visor. Men medan Helsingfors med sina nära 30,000 invånare endast 13 gånger kunde "'fylla hus", och det till på den lilla Arkadiateatern, för */Evoe! Dessa gudinnor/*, så mäktade Stockholm med sin högst fem gånger större befolkning tio gånger oftare applådera dessa toner och det på den näst största af sina teatrar, de mindre scenerna att förtiga.
För allt som gjorts för skön konst, specielt hvad teatern beträffar, står Finland och särskildt staden Helsingfors i stor tacksamhetsskuld till professor Fredrik Cygnaeus, mannen som endast lefvat för det sköna på jorden. Tidigt förtrogen i konstens rike, der Rom, Florens och Paris voro hans själs hvilopunkter, förenade sig alla strålar af hans varma hjerta i det ädla sträfvandet att äfven i Suomis torftiga bygd sprida konstens idealiserande ljus, landets söner till vederqvickelse och uppmuntran i deras bistra strid emot hårda öden och en karg natur. Han skapade Helsingfors' nya och vackra teater åt sina landsmän: "en källa för vandraren i öknen, ett månsken på nattlig färd." — Vi tro oss icke öfverdrifva, om vi säga att det är Cygnaeus, som i främsta rummet i Helsingfors väckt intresset för skön konst till en lefvande verklighet, I alla fall är det han som förstått att skaffa understöd af hvarjehanda slag åt nästan alla Finlands nuvarande unga konstnärer. Estetices professor (numera emeritus) är han verkligen representanten af Helsingfors' estetiska ståndpunkt, som med sina några fel dock förenar en viss förtjenst, hvilket lätt kan betecknas med de få orden: "Kärlek till konsten — ehuru landet tuggar barkbröd." Det är heroiskt att i en sådan situation ännu kunna svärma för idealer — men se deri dokumenterar sig just kärleken till det sköna. Det materiella har aldrig kunnat skrämma Cygnaeus; han är optimist — så är Helsingfors också. Parallelt mod den "finska" konstföreningen har här derföre äfven uppstått ett "konstnärsgille"', som med sina atheniensiskt glada årsfester med skämt och löje söker dölja torftigheten i stadens konstsamlingar. Men huru fattig på konstverk Helsingfors nu än är, så eger den dock i skulpturväg något som man kan glädja sig öfver. Det är en den finska nationalkänslan särdeles anslående skapelse, bildhuggaren Sjöstrands fris i universitetets vestibul.
Kompositionen föreställer, enligt ett tema ur Kalevala, Wäinämöinens sång för den lyssnande mennisko- och djurverlden, och inlöstes af stadens unga fruntimtimmer för en summa af ungefär 5,500 riksdaler. Frisen var ursprungligen ämnad att pryda första radens loger i det nya Thalia-templet. Teaterbolaget afsade sig dock, eget nog, denna gåfva och hon tillföll alltså universitetet. Det är alltså nu från dettas galleri, som "Wäinämöinens sång" helsar en välkommen, då man inträder i vetenskapens allvarliga lärosalar.
Vi komma nu till universitetet, dess verksamhet och inflytande, icke i vetenskapligt afseende, utan i social och nationel riktning. Akademiens vetenskapliga betydelse har mycken likhet med Upsalas, isynnerhet idkas de naturvetenskapliga studierna med mycken ifver. Men en väsentlig skilnad, och det Helsingfors universitet till förmån, uppstår deraf att denna högskola är belägen i landets hufvudstad. Denna omständighet ger till och med den akademiska ungdomen en viss prägel af politisk betydelse.
Kort efter universitetets flyttning till Helsingfors utvecklade sig vid detsamma ett ganska friskt litterärt lif. Snellman m.fl. voro unga än. Af någon nationel tendens igenfinnes den tiden dock blott få, om några spår alls; likväl förmärktes äfven då redan en viss opposition emot de föråldrade teoriernas herravälde såsom nogsamt af Kunebergs "Morgonblad" kan ses; men till praktiskt ingripande i lifvet och omformning af allmänna opinionen hade tiden ännu icke mognat — då.
De första åren af fyratiotalet gåfvo dock uppslag till ett nytt lif vid universitetet. Hela Europa jäste af de vaknande nationalitetsidéerna. Då slog stålet rätt i flintan och en gnista sprang upp — ovärderlig för Finlands folk. Det var nemligen det klara medvetandet af dess egendomliga nationalitet som då trädde fram i dagen. O, den som varit med om dessa första tider af ett vaknande högre lif! Huru svällda af ädla känslor voro icke de bröst, som fingo lifvas af den gryende morgonrodnadens förstlingsstrålar och huru skön log icke framtiden då för den finska ynglingens blickar. Det var en skön förhoppning, den har icke svikit, den kan icke svika — men icke blef det uppå ett haf af ljus som denna nya idés kämpar trädde ut. Tvärtom deras stig har varit ganska törnströdd.
Der gingo den tiden två rika andar fram, de gå för allan tid, som två ljusa trådar genom det finska folkets utvecklingsprocess: Lönnroth och Castrén. Med Kalevalas, den finska national-epopéns framträdande i dagsljuset inför en bildad verld, tillförsäkrade sig den finska nationaliteten en plats inom litteraturen; och vetenskapens intyg om de finska folkstammarnes forntida herravälde öfver större delen af gamla verldens nord, dref nationalkänslan upp ur sin dvallika slummer. Nu kände Finland sina anor — framtiden låg i folkets egen hand. Som två väldiga strömmar, hvardera med sitt eget flodsystem, gingo Lönnroth och Castrén sina banor fram. Stundens, dagens lif och frågor med sina mera praktiska tendenser rörde dem föga. Men mäktigt verkade deras ädla föredöme på ungdomens öppna sinne och ett skönt lif sprang upp i de akademiska kretsarne. Studenterna anförda af den skarpsynte tänkaren Robert Tengström och den då ännu entusiastiske Herman Kellgren, lifvades till en patriotism, som spridde sin verksamhet åt alla håll af allmännyttig art. Karakteristiskt för detta första uppvaknande af den finska nationalkänslan är dess synnerliga sympati för Sverige. — Den tidens nationalitetsförfäktare hade höga vyer med en stark lutning åt en friare social utveckling och folkbildning. Språkfrågan, i all sin sedermera framträdande nakenhet, betraktades förnämligast såsom en häfstång för högre, allmänneligare idéer. Å s.k. "högre ort" väckte också dessa nationalitetssträfvanden föga sympati och de mest restriktiva åtgärder vidtogos emot deras utveckling. Man ville qväfva det uppspirande lifvet i sin brodd. "Heu vatum ignarae mentes!" Man kan krossa personer men icke idéer genom bullor och förordningar. Så gick det ock här. Censuren är icke den makt, som reglerar ett folks utveckling.
Sedan denna tid daterar sig egentligen universitetets sociala och nationella betydelse i Finland. Tengström och Kellgren slumra längesedan i sina förtidiga grafvar, nationalitetsidéen har genomgått många strider, varit underkastad många fluktuationer; men ungdomens riktiga takt, måhända då och då vilseledd för stunden, har dock vetat att segrande gå ur alla frestelser och öfvervinna allt motstånd.
Se der en svag teckning af universitetets apostlaverksamhet i Finland. Hvad under då om ett tacksamt folk anser denna ädla verksamhets hufvudsäte, Helsingfors, såsom sina förhoppningars Zion. När finska folket en gång väl hunnit växa till sig, då skall det nog veta att äfven i yttre måtto uppresa minnesstoder åt de män, som mest bidragit till dess seger öfver ett oblidt öde. Om derföre Helsingfors ännu icke har några monument att uppvisa, så är det endast en tidsfråga när sådana, i brons och marmor, skola pryda de vackra allmänna platserna i staden, bärande på sina piedestaler de för Finland evigt värderade namnen: