Runeberg. Lönnroth. Castrén.
Reseskizzer från Polen och Ryssland.
1. I Polen.
Jag ber till en början läsaren följa mig till den gamla, goda men oroliga staden Warschau, det vill säga om han vill följa mig till det olyckliga Polens i alla fall ännu i så många afseenden ytterst eleganta hufvudstad. Till och med ännu den dag som är i dag, och efter alla de hemska händelser som i den senaste tiden ha öfvergått dettä den polska nationalitetens palladium, fruktar czaren vid Newans strand just denna egendomligt polska elegans, som utmärker och i ännu högre grad för några år sedan utmärkte det ädla polska folkets vackra hufvudstad.
Och hvari består då denna egendomliga, specifikt polska elegans? Tvärtemot hvad vi här säga talar man ju, och detta tyvärr med rätta, tidt och ofta derom att de polska städerna se hvad man kallar — sit venia verbo — rätt snuskiga ut.
Den polska elegansen uppbäres i främsta rummet af de polska fruntimren. Och det är dessa tjusande varelser czaren fruktar. Deras inflytande på männen är stort och hela Europa beundrar de sköna, eleganta polskorna — som nu så djupt sörja sitt Ilions fall. Men det är måhända just denna sorg, så värdigt buren, som förläner allt polskt en viss aristokratisk pregel.
Låtom oss beträda Warschaus förnämsta gata, den stora "Krakowskaja" (Krakaugatan), uppkallad efter det gamla Polens andra hufvudstad, det intressanta gamla Krakau, numera österrikisk besittning. — Jag måste här i förbigående nämna att den resa jag, återvändande från Tyskland, företog genom Polen och Ryssland, skedde före den sista revolutionens utbrott, men just under de tider då densamma var i görningen. Icke heller existerade då ännu en järnvägsförbindelse emellan S:t Petersburg och Warschau, utan den resande färdades medelst så kallad "mallpost", en jemförelsevis väl organiserad och snabb diligensförbindelse. Dessa inledande anmärkningar äro af nöden för att man skall kunna förstå en del af hvad jag i det efterföljande går att omtala, och hvilket i sina minsta detaljer är faktiskt, så föga trovärdigt det ibland än kan låta.
Nåväl, det är i December månad och vi befinna oss på "Krakowskaja". De djupa nischerna som bilda fönstren (Warschau är i allmänhet byggt på gammaldags vis) till bottenvåningarne, hvilka till större delen äro upplåtna till bodlokaler, äro särdeles väl egnade att taga plats uti och åskåda lifvet på gatan.
Polackarne äro i allmänhet ett vackert folk, jag menar naturligtvis de verkliga polackarne, icke representanterna af kroiseringen med vender, tyskar, ryssar och israeliter, ej heller de genuina medlemmarne af dessa värda fem nationaliteter i Polen, hos hvilka polackens medfödda höfviskhet och den polska qvinnans anboora behag blott undantagsvis kunna anträffas.
Det var mitt största nöje att under min vistelse i Warschau, hvilken inskränkte sig till blott tre dagar, hvarje morgon, eller måhända riktigare förmiddag, besöka "Krakowskaja", sätta mig i någon af de omtalta "nischerna" och mönstra de af- och tillgående personligheterna. Om jag med förbigående af det ringa vendiska elementet och jemväl lemnande åsido de "goda tyskarne", som till en stor del äro handtverkare, börjar med de större grupperna, så är den fulaste af de syner som jag då var i tillfälle att se, den polska juden, isynnerhet i vissa förhållanden. Lika svårt som det är att i later och skick skilja emellan den polskjudiska eller hamburger-bankiren och lika europeiserad som en sådan medlem af den israelitiska stammen måste förefalla en hvar, lika obehaglig är den genuint polska "schackerjuden", som i sin snuskighet och närgångenhet lifligt påminner om orienten. Hans luggslitna, talgiga rock döljer ett lika "futtigt" inre. Han "gör i allt" — i lump, i smycken, i pengar, i vackra qvinnor, med få ord i allt hvarmed pengar kunna förtjenas.