Den dernäst följande gruppen intages otvetydigt af ryssarne, som med hånlöjet på läppen gå omkring i den stad de eröfrat, och, militärer som de flesta äro, utgöra de i sina guldsmidda rockar ett lefvande bevis på våldets prålighet. De ryska damernas sträfvande går derföre också ut på att lysa som "fina" damer ur den stora verlden. O! hvilken andlig blindhet! att tro sig kunna se "fin" ut i jemnbredd med den verkliga polska "pannan" (damen). Den sistnämnda tillhör rentaf ett sylfidiskt slägte. Hon sväfvar fram på ett sätt som det vore orätt att blott kalla gång, ty så lätt, så otvungen, så fri från all ansträngning är den framåtskridande rörelsen. Den polska qvinnans gång är också berömd öfver hela den civiliserade verlden. I "pannans" hela väsende och skick uttalar sig en allt genomgående aristokratisk lyftning, som hon ovilkorligen meddelar åt hela sin omgifning. I allmänhet skön, bär hennes skönhet en alltför stolt karakter för att nedlåta sig att vara prunkande. Hennes ögon brinna och glöda icke som spaniorskans och italienskans, eller smälta i längtansfull vällust som Orientens dotters, de stråla en lugnt och varmt till mötes och är man lycklig nog att något djupare få skåda i desamma, så läser man der tydligt historien om den kraft och uppoffrande fosterlandskärlek som de polska qvinnorna ådagalagt senast under de sorgliga tilldragelserna år 1863. Mera hängifvenhet för fäderneslandets dyra sak ha intet lands qvinnor någonsin visat sig ega och det i så stor och vidtomfattande skala. Det var de som i främsta rummet underhöllo entusiasmen, och de förtjena i sanning det höga namnet af den heliga eldens väktarinnor. Vårdad af deras späda händer kunde den sköna lågan i de manliga brösten icke slockna, trotts strömmar af blod som gjötos öfver densamma. Beredvilligheten att uppoffra sig för fäderneslandet steg med de sig hopande olyckorna.
Sådan var hon äfven före denna sorgliga tid, en af de skönaste partier på historiens tafla — och sådan förblir hon förvisst äfven i framtiden. Nu sedan männen slagtats, kedjats och bortförts till Sibiriens snö-öknar, ligger Polens sak nästan alldeles i qvinnans händer — och hon skall veta att häfda sin i blod och sorger af alla slag vunna ära.
Den polska nationen är alltigenom en adelsnation, med alla detta begrepps otaliga fel och brister, men också icke i saknad af de flesta goda sidor som några historici vilja vindicera åt den adliga institutionen. Jag för min del såg i Polen nästan öfverallt blott fattigdom och snuskighet. I adelns slott inträngde jag icke — och på klostren ville jag icke tänka. Men schljächszernas (knapadelns) boningar voro till större delen fattiga kyffen och böndernas kojor ännu uslare. Deremot måste jag, i motsats till hvad ofta läses om de polska värdshusens dålighet, säga att de restaurationer, vid hvilka jag under den långa färden från Warschau till Kowno steg af, voro, jemte sina billiga priser, ganska hyggliga.
Det hotell der jag bodde i Warscliau hette "Saxonski dom" (Hotel de Saxe). Det var en gammal, stor och vidlyftig stenbyggnad med korridorer, genomgångar, otaliga mörka och smala trappor m.m. Om jag ej missminner mig har ståthållaren, grefve Berg, sedermera låtit rasera detta "farliga" hus. Betjeningen på hotelet var klen men restaurationen god och billig. Bakom disken fungerade en liten näpen "panna", som jemväl betjonade gästerna. Det var ett synnerligt nöje för mig att med henne försöka rådbråka polska. Tyska förstod hon icke och ryska ville hon icke gerna tala. Många löjliga misstag och förvexlingar förekommo oss emellan.
Jag hade skaffat mig en biljett för näst afgående "mallpost" till Petersburg. Det inre af vagnen var upptaget — min plats blef derföre bredvid konduktören. Jag skulle således "summa diligentia", i fri skolpojksöfversättning: "på taket af diligensen", göra mitt intåg i Ryssland, liksom Caesar enligt egen uppgift sitt i Gallien. Det lofvade bli en ganska obehaglig situation, ty vi voro i smällkalla vintern: alnsdjup snö betäcker marken och vinden hviner kall öfver norra Polens och vestra Rysslands slätter.
Dagen för afresan kom och vi intogo våra platser i det oviga åkdonet, en stor heltäckt vagn, förspänd med sex hästar. Jag hade bredvid mig, utom konduktören, en annan lidandes kamrat, en rysk tjensteman, vid namn Minin, såsom jag sedermera erfor.
Farväl, du vackra Warschau, tänkte jag tyst för mig sjelf, med dina stolta polska adelsmän och dina sköna, präktiga qvinnor — farväl! Och jag insvepte mig dyster i hågen i min pels, dyster vid den ovilkorliga tanken derpå, att jag nu ilade mot gränsen af den makt, hvars grymma förfarande nästan krossat den ädla polska nationen, som med alla sina fel dock är en af perlorna i den europeiska historiens krans och hvilken perla nu frånröfvats oss af den vilda ryssen. Och jag drog mig instinktmessigt undan från min ryska kamrat och hviskade sakta: "än är Polen ej förloradt!" — Kamraten som trodde att jag tilltalade honom vände sig till mig.
"Vill ni veta", inföll han liksom till svar på någon af mig framställd fråga, "hvilka som utgöra vårt ressällskap derinne? — Nåväl", fortfor han talträngd, "det är ingen mindre herre än en erkebiskop från Warschau, kejsarens (ryssen korsade sig) botpredikant derstädes; han har tre gullkors hängande om halsen (åter korsning) och reser nu med sin dotter öfver S:t Petersburg till Moskwa. — De två andra äro utländska fruntimmer", tillade han likgiltigt.
Färden gick i början raskt nog, så länge vägarne voro banade, samt i allmänhet inom det polska området bättre än sedermera då vi kommo inom det egentliga kejsarrikets gränser.
Stationerna voro långa och vid första hästombytet, det var i en stad, stego alla passagerare ur och begåfvo sig till en dem anvisad restauration. Min granne helsade vördnadsfullt på den ryska prelaten och bevärdigades af honom med en nådig nick. Sedan vi i särskildt rum aftagit en del öfverplagg, började de skilda medlemmarne af vårt lilla sällskap betrakta hvarandra. Biskopen var en vacker karl om fyratio år, med vördnadsbjudande hållning då han stod, men med ograciös, något häftig gång. Hans dotter kunde vara fjorton à femton år och var ful. Herr Minin, min granne, var en trivial företeelse och kanske sina trettio år, men de tvenne fruntimren voro unga och den ena till och med ganska täck; hon var på sin höjd sexton år gammal; de talade franska sinsemellan. Instinktmessigt satte de två sistnämnda och jag oss vid samma bord, medan de tre ryssarne intogo ett annat.