"Huru länge tror monsieur, att färden till Petersburg kommer att räcka?" tillsporde mig den äldre af damerna?
"Nio dagar och nio nätter och det oafbrutet", var mitt nedslående svar.
De två fruntimren vexlade bestörta blickar.
"Ah!" inföll slutligen den yngre skrattande, "färden från Geneve hit har för oss räckt blott sex dygn — men man får väl foga sig — Ryssland är ett vidsträckt land."
De voro alltså schweitziskor, troligen guvernanter kalkulerade jag, och så var äfven förhållandet, såsom jag sedermera erfor.
Snart skedde uppbrott och vi fortsatte vår resa genom natt och dag vid en ganska försvarlig köld. Småningom blefvo vi genom sammanträffandet vid stationshusen bekanta med hvarandra. Ostrolenka, platsen för det minnesvärda slaget den 26 Maj år 1831 passerades. Här föreföll genom vår biskops förvållande en i högsta grad upprörande scen. Vår konduktör, en afskedad rysk korporal, som ständigt var berusad, insomnade å poststationen och vi i vår restauration fingo vänta på diligensen ganska länge. Slutligen kom konduktören och då erkebiskopen förehåller honom det onödiga dröjsmålet, skyller den bedröflige mannen på de polska bönderna som icke "ville fram med hästar."
Den vrede som utbredde sig öfver erkebiskopens drag är omöjlig att skildra. Han svor kötteder af argaste slag och utöste skymford af sådan beskaffenhet att jag innerligt gladde mig deråt att de unga damerna icke förstodo ryska. Vreden gällde naturligtvis polackarne.
"De fördömda polska slafvarne", röt prelaten sedan han trädt ut på gatan, "må de samt och synnerligen förderfvas, det ormynglet. — Och snart skola de det väl också, det hoppas jag till Gud!"
Det var ord af en så högtuppsatt kyrkans man! Ur den talrika folkhopen som samlats omkring vagnen kastades mörka blickar på ryssen.
"Polskije sabaki! polska hundar"! utbrast med skrikande röst biskopen, "hvad söken i här?"