Fruntimren svarade ingenting, och detta tog Johan för ett jakande, hvilket det kanske också var, och så fick hästen en smäll och det bar af.
I de patriarkaliska tiderna för fyratio år sedan och i dessa från den stora verlden så långt aflägsna trakter, var förhållandet mellan tjenare och husbondfolk vida förtroligare än hvad nu för tiden och hos oss är fallet. Ett samtal af det slag, som det nyss anförda, emellan en resande dam och hennes körsven, låter derföre förklara sig lätt nog, i synnerhet efter ett sådant äfventyr, som det, för hvilket våra resande råkat ut.
Men vi måste lemna våra läsare några korta förklaringar om fröken Lydias och hennes tants personer och ändamålet för deras resa. De voro kommendantens å Kexholms fästning i Finland svägerska och dotter samt hade med egen häst, såsom det var brukligt den tiden, företagit en resa till Petersburg i och för några uppköp till den förestående julen. Lydia var dessutom förlofvad med en ung possessionat i hennes hemtrakt och brudutstyrseln skulle upphandlas i Petersburg, det var nu en gång förnämt. Ofverste von Eberhardt, som var enkling, var svensk till börden och hade varit svensk militär, men efter kriget 1808 och 1809 trädt i rysk tjenst och fortlefde nu sina gamla dagar på den föga betydande fästningen Kexholm i östra Finland.
Så mycket om den vackra, tjugoåriga Lydia von Eberhardts och hennes åldriga tants reseändamål. Låtom oss nu vända vår uppmärksamhet åt alldeles annat håll, men åt omständigheter, ganska vigtiga för vår berättelses gång, och hvarvid vi skola försöka att för läsaren presentera hjelten i denna vår sannsaga.
2.
Morgonen den 9 december år 1825 hade gått upp öfver den praktfulla kejsarstaden. Petersburgs vanligen mera folktomma gator hvimlade nu af menniskor, som gångarne i en myrstack. Dock hade den böljande menniskomassan föga likhet med de små, flitiga insekterna. Det var icke till arbete man skyndade, utan till en fest. Det afsjöngs nemligen ett "te deum" i stadens kyrkor, med anledning af det dagen förut från Taganrog anlända glädjebudskapet att den sjuke kejsaren, Alexander I, ändtligen beslutit att anlita läkarhjelp, hvilket han hittills envist vägrat.
I festligt tåg begaf sig den ende af kejsarens bröder, som var närvarande i Petersburg, Nikolaus, med sin moder, enkekejsarinnan, till den praktfullt upplysta katedralen. Mäktigt brusade den högtidliga kyrkosången, utförd af hundratals valda stämmor, genom de af kostbara rökelseångor fyllda hvalfven. Den högreste storfursten stod der andäktig och korsade sig som alla de andra. "Te deums" toner måtte ha djupt gripit äfven denne mans kalla hjerta.
Då, midt under högtidligheten, framtränger en af kyrkobetjeningen till storfursten och hviskar i ödmjuk ställning några ord till honom. Nikolaus studsar och ilar ut. Ceremonien fortsattes imellertid.
I kyrkovestibulen möttes storfursten af en ung officer i en illa medfaren resdrägt. Alla närvarande draga sig vördnadsfullt långt undan.
"Hvad nytt från Taganrog?" frågar fursten häftigt. "Säg fort ut, löjtnant Sergejeff."