"Eders Majestät", svarade löjtnanten och böjde knä, "se här depeschen från furst Woronzow."
"Min broder?" frågade Nikolaus, nästan hviskande.
"Är hädangången den 1 december, Eders Majestät", ljöd svaret.
Då, så säges det, skall Nikolai stränga ansigte ha bleknat hemskt, och han stod tyst en liten stund. Han stod der nästan som vore han försänkt i bön, men plötsligt ljungade hans herrskareöga upp och med ett kallt:
"Stig upp, kapten Sergejeff, och tig, du förstår", vände han sig om och inträdde åter i kyrkan. Med majestätiska steg gick han fram till den officierande archimandriten och talade sakta några ord vid den häpnande gamle.
Nikolaus trädde åt sidan. Ceremonien afbröts och den vördige prelaten tog ett guldkrucifix, lindade ett svart flor omkring detsamma och trädde fram till enkekejsarinnan. Hon kysste andäktigt det framräckta korset, men då hon varsnade det svarta floret, förstod hon dess tysta språk och föll med ett utrop af smärta afsvimmad till golfvet.
Församlingen upplöstes, enkekejsarinnan fördes hem och Nikolaus begaf sig till den i hast församlade senaten.
Här afsade han sig högtidligen alla anspråk på thronen till förmån för sin äldre broder Constantin, hvilken dock redan förut under Alexanders lifstid förmåtts att skriftligen frånhända sig sin förstfödslorätt till ryska thronen, och det emedan Nikolaus ansågs vara mera begåfvad och bättre lämplig till kejsare. Denne sistnämnde var också den lagligen fastställda thronarfvingen. Hans afsägelse var blott en komedi, såsom den snart derpå följande blodiga revolutionen skulle ådagalägga.
Huru långt kan icke hyckleriet, i synnerhet på thronen, gå! Symptomerna vid Alexanders dödsbädd föranledde det ännu allmänt trodda ryktet, att han blifvit förgiftad. Och hvarifrån skulle väl ett sådant attentat utgå, om icke från dem eller riktigare den, som hade största timliga fördelen deraf. Väl fanns, det är sannt, öfver hela Ryssland en vidt utgrenad sammanvärjning, hvars medlemmar icke ryggade tillbaka för ett furstemord, men detta var utsatt till någon dag påföljande år, och Alexanders oväntade död störde i betydlig mån de sammansvurnes planer. De hade således intet intresse vid en katastrof, som tvärt emot deras beräkningar inträffade för tidigt. Om den, sedan längre tid vurmande kejsaren verkligen dött af förgift, så torde skulden kunna tillräknas ett annat inflytande, än de sammansvurnes stämplingar. För deras frisinnade afsigter var och blef den hårda Nikolaus en vida farligare stötesten.
3.