Det var natt, och de flesta af czarstadens invånare hade i sömnens armar glömt såväl förmiddagens afbrutna högtidlighet, som ock middagens politiska komedi.
Men alla slumrade icke. På vinterpalatsets långa facad lyste ett svagt sken ur två fönster.
Låtom oss kasta en blick i det tysta rummet. Vid skenet af två vaxljus sitter en högrest gestalt vid ett skrifbord. Han tycktes just ha slutat läsningen af några bref, som lågo framför honom. Tankfull lutade han sin panna emot handen och mumlade sakta för sig sjelf!
"Det måste lyckas. Just oförvägenheten i deras planer skall lemna dem i mina händer. De tro sig arbeta för hvad de kalla frihet, men de arbeta för min envåldsmakt och Rysslands sanna väl". Härvid korsade sig don högreste mannen och steg upp. "Och de sjelfva skola falla blodiga offer för sina utopier."
Monologen var slut och med en kall, dyster blick fattade mannen i en på bordet stående ringklocka och lät den klinga.
En officer inträdde ljudlöst.
"Är allt mörkt i palatset, som jag befallt?"
"Ja, eders majestät."
Nikolaus teg en stund.
"Sergejeff", sade han slutligen, "är allt färdigt? De komma ju alla maskerade?"