"För att rädda ditt lif, för att be dig tiga, ty tiga måste du", och Nikolaus tillade strängt: "tiga för min familjs heders skull… eller dö."
"Din familj, Nikolaj Pawlowitsch, skall icke lida någon vanära genom mig", svarade den andre stolt. "Men tag heldre mitt lif, du har makten, än du låter mig försmäkta i ett ödsligt fängelse. Jag är ung och vill lefva… men ett verkligt lif… För min skull skall icke onödigtvis ryskt blod flyta i strömmar. Tag mitt lif som försoningsoffer åt din herrsklystnad."
"Jag kan ej", svarade Nikolaus och räckte den namnlöse sin hand.
"Skall jag väl taga denna hand, som nu gör mig så mycket ondt och en gång skall föra mitt fäderdesland i träldomens bojor?" sade den unge mannen stolt i tvekande ton.
"Jag skall göra Ryssland stort", sade Nikolaus nästan med värma.
"Ja, på ditt vis kanske", svarade den andre sorgset, och tillade sedan: "men jag viker, du har makten… mitt öde är afgjordt, farväl!"
Den kejserliga handen sjönk tung tillbaka; den namnlöse hade icke vidrört den…
Fem minuter senare ilade i fyrsprång det omnämnda täckta okdonet bort. Derinne satt en fallen man med för evigt krossade förhoppningar.
Till vinterpalatset, befallde Nikolaus stolt sin kusk, och han tillade för sig sjelf: "De andra skall jag lätt öfvervinna och de skola sannerligen dö."
5.