Den längre af de inträdande männen närmade sig nu den anvisade dörren och lade handen på elfenbensvredet. Han tycktes tveka ett ögonblick, men öppnade derefter dörren beslutsamt.
Med den bleka pannan lutad emot sin fina, hvita hand, satt en ung man af ädel gestalt vid ett bord, betäckt med talrika papper i schifferskrift.
Det var den omaskerade frihetsvännen vid nattens hemliga sammankomst.
Långsamt upplyftade han hufvudet och betraktade en stund den inträdande.
"Hvad vill du mig denna tid på dygnet, Nikolai Pawlowitsch?" sade han afmätt och lugnt.
"Jag vill icke taga ditt lif", svarade den blifvande sjelfherrskaren i nästan mild ton, "men du står mig och Rysslands lycka i vägen; du måste blifva tyst; du måste resa."
"Förrådd, alltså förrådd", genmälte den andre dystert och tillade sedan kallt: "du är allena och jag är beväpnad."
Härvid lade han handen på en pistol, som låg på bordet.
"Du kan icke taga mitt lif, lika litet som jag ditt, — men du måste resa. Se, allt är redo derute — res!"
"Och hvarför har du sjelf kommit hit för att förkunna mig mitt öde?"