Den väldiga Wuoksen rullade sina böljor mäktigt fram, och midt ur deras svall reste sig en liten ö med ett gammalt fäste uppå; det var Kexholms uråldriga borg, ett minne från de tider då ännu svensk tro byggde och bodde vid Ladogas stränder. Nu voro de tiderna förbi. Men ännu satt en svensk minnesblomma qvar i den fordna riddarborgen, det var vår gemensamma vän Lydia.
Det var qväll.
Tant Agneta och vår lilla borgfröken hade kommit hem för några timmar sedan. Den gamle kommendanten hade kysst sin dotter och leende frågat om det var brudsorgen som blekt hennes fagra kind.
Ja, det var det; men en ganska egendemlig brudsorg i alla fall.
Allt var tyst i den gamla borgen. Skildtvakternas enformiga steg på bastionerna störde knappast den högtidliga tystnaden och bruset af elfvens vågor var ett förtroget ljud för alla slottets invånare — äfven för fångarne. Kanske det bidrog att vagga de stackars menniskorna i sömnens ro?
På Lydia gjorde imellertid det enformiga strömsorlet icke en sådan verkan. Pappa sof, tant sof; allt var tyst; men hvad gjorde han?
Tänkte hon väl på den unge possessionaten, fästmannen? Huru kunna vi veta det.
En god vän hade Lydia i slottet och det var fångvaktarens dotter, den snälla Marie. Till henne ställde nu vår fröken sin gång.
Marie hade en egen liten kammare i borgens östra torn just nedanom det rum, der hennes far och mor bodde, och en smal trappa i tornets tjocka mur ledde dit upp från gården. Lydia steg sakta in och lyste försigtigt med sin lilla lykta omkring sig. Hon smög sig till sin leksysters bädd och behagfullt lutande sig öfver den sofvande flickan hviskade hon: "Marie!"
Det var en vacker tafla, en blomsterbukett ur lifvets vår, en lilja och en ros, ömt slutna till hvarandra.